Det är något i den antirasistiska debatten som skorrar rätt rejält. När det puttrar på lågvarv märker man inte så mycket av det men när volymen höjs blir det nästan outhärdligt.
Flera debattörer har på sistone belyst ett grundläggande fel i det offentliga samtalet om rasism. Hur och varför har vi hamnat i denna röra där kloka personer talar över huvudena på varandra? Till en början var det inte lätt att sätta fingret på vad det var som orsakade disharmonin i bruset. Men om man följer spåren till de mest aggressiva debatterna kring rasism ser man ett tydligt mönster. Oavsett om det gäller debatten kring Ruben Östlunds film ”Play” eller Stina Wirséns figur Lilla Hjärtat är det som om samtalet inte förmår lyfta från person.
Jag känner varken Östlund, Wirsén eller Jonas Thente, som är senaste man till rakning, men det är svårt att inte bli illa berörd av den aggressivitet mot deras personer som fullkomligt dryper på och mellan raderna i angriparnas inlägg. Man kunde nästan tro att det är Östlunds, Wirséns och Thentes blotta existens som skapar rasismen. Man borde kanske ha korsfäst dem och på så vis löst hela dilemmat med rasism.
Så fort någon gör ett försök att lyfta diskussionen till en mer principiell nivå är genast någon annan där och pekar ut namn och personer. Varför ägnas så mycket energi och så många texter åt att analysera personer som man inte känner och vars förmodat omedvetna rasistiska åsikter fastställs utifrån den numera väletablerade moralmall, enligt vilken ras, kön, klass och etnisk tillhörighet är variabler som avgör vem som har mandat att säga vad? Få verkar ha betänkligheter över att individer tvingas stå till svars för det de inte kan välja: föräldrar, hudfärg, födelseland.
Var jag själv hamnar är jag inte riktigt klar över. Jag är visserligen kvinna, invandrad och född i arbetarklass, men förvirrande nog betydligt mörkare i hyn än min pakistanske vän och politiskt liberal. Jag är dock övertygad om att det finns en ansvarsfull antirasist som känner sig manad att informera mig om vad för slags invandrare jag är. Sak och person blir oftast i den svenska debatten om rasism detsamma och därför blir frågan omöjlig att diskutera på en mer principiell nivå. Synd att så mycket tid, medialt utrymme och tankeverksamhet slösas bort på något som är irrelevant och ointressant.
Vi vet ju att det inte handlar om privata personfixeringar. Vad som ser ut som personliga vendettor skulle inte kunna lägga sig som en våt filt över samtalet om det inte fanns förutsättningar för det. Vad är det som föder behovet av att personifiera den motsatta ståndpunkten? Är kampen om utrymme i våra medier så hård att frilansande skribenter tvingas vara övertydliga med sitt eget varumärke för att vinna medial plats och kanske fler uppdrag?
Varför har just kulturjournalistiken kommit att mer handla om person än om sak? Har den allt fattigare mediebranschen tvingat kloka människor att plaska runt i en ankdamm till den grad att antirasism numera förkroppsligas av en handfull aktörer som på fullt allvar tror sig besitta någon form av helig kraft som tillåter dem att avgöra om någon är rasist eller inte?
Kanske lägger redaktörerna ut beställningar av texter för att skapa en känsla av aktualitet och het debatt. Kanske präglas också kulturjournalistiken av den där ängsliga och överbelånade medelklassen som alla pratar om. Kanske har kulturjournalistikens allt sämre ekonomiska villkor krympt sikten. Det har hur som helst inte fört samtalet framåt.
Dilsa Demirbag-Sten
Artiklen publicerades i DN 1/12-2013