Ny rapport: Håller Sverige på att gå sönder?

Rapporten finns att ladda ner här: Håller Sverige på att gå sönder?

* I en tidigare version av rapporten fanns felaktiga uppgifter om sysselsättningsgraden bland utrikes födda i EU-15. Detta är nu ändrat. I sak förändrar det inte mycket. I stället för att ligga på femte plats bland EU-15 ligger Sverige på sjunde plats.

fredrik maria

Publicerad i Aktuellt

Jacob Lundberg i Ystads Allehanda: Strama åt bidragen – inte invandringen

Sedan sommaren har antalet asylsökande ökat från cirka 2 000 till över 9 000 i veckan. Flera faktorer har samverkat till att etablera en migrationsrutt från Turkiet, via Balkan till Tyskland och Skandinavien. I Migrationsverkets oktoberprognos är huvudscenariot 160 000 asylsökande i år och 135 000 nästa år. Därmed kommer statens kostnader för migration och integration att öka till ungefär 70 miljarder nästa år, jämfört med budgeterade 40.

Politikerna har nu tre alternativ. Det första är att låta kostnaderna rulla på. Rent ekonomiskt kan Sverige bära denna kostnadsökning, men politiskt är kostnadsnivåerna inte hållbara på grund av de skattehöjningar eller nedskärningar som skulle krävas på sikt.

Det andra alternativet är att strama åt flyktingpolitiken för att minska antalet asylsökande. Om man vill reducera minska antalet rejält skulledet kräva regelförändringar som förutom att vara inhumana skulle bryta mot Sveriges internationella åtaganden i EU och FN. De förslag som kommit fram i debatten handlar i stället om att ändra kring regler för att göra Sverige mindre attraktivt som asylland, till exempel genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare villkor för anhöriginvandring. Även sådana regeländringar medför dock mänskliga kostnader: splittrade familjer och människor som utvisas från Sverige efter att ha bott här i flera år och rotat sig.

Det tredje alternativet, som jag förespråkar, är att effektivisera mottagandet och minska bidragen till nyanlända. En sådan politikomläggning bör bygga på en grundläggande insikt: Det är bättre att bo i Sverige med relativt låg levnadsstandard än att bo i krigets Syrien eller i ett flyktingläger i Jordanien. Några heliga kor skulle behöva slaktas och svenskarna tvingas acceptera större klyftor i samhället.

Flera ersättningssystem bygger redan i dag på principen att ersättningen är högre för den som bott och betalat skatt i Sverige. Full garantipension utgår till den som bott i Sverige i minst 40 arbetsföra år. Den som inte har rätt till garantipension får i stället äldreförsörjningsstöd, som är lägre. Socialbidraget skulle kunna göra som efter samma princip och etableringsersättningen, som flyktingar får de första två åren efter att de fått uppehållstillstånd, skulle kunna ersättas med studielån till den som läser svenska för invandrare, SFI.

Flyktingar bör dessutom hänvisas till att hitta sitt eget boende efter beviljat uppehållstillstånd. Med dagens bostadsbrist är det inte politiskt möjligt att låta nyanlända gå före i bostadskön i stor skala. Redan i dag ordnar 85 procent av flyktingarna sitt eget boende. De flesta är helt enkelt inte så intresserade av att inhysas i Västerbottens inland.

Den nyligen beslutade migrationsöverenskommelsen mellan regeringen och Alliansen innehöll inslag av alla tre handlingsalternativen. Mest det första, skulle cynikern kanske säga. Nu är det dags för politikerna att visa handlingskraft och göra det de är valda till: fatta svåra beslut och göra svåra avvägningar.

Artikeln finns att läsa här

Publicerad i Aktuellt

Clara Sandelind: Människan före nationen

LIBERAL KOMMENTAR GOTLÄNNINGEN Allt utöver skyddet av de egna medborgarna är välgörenhet, menade historikern Lars Trägårdh i SR:s Studio Ett (13/10). Även Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus menar att den svenska välfärdsstaten bygger på ett samhällskontrakt, som riskerar att undergrävas av att flyktingar får en hemvist i Sverige (19/10).

Även om skyddet av flyktingar skulle vara moraliskt frivilligt är det inte frivilligt enligt de internationella lagar som Sverige är bundna vid. Men låt oss lägga lagen vid sidan och enbart betrakta det moraliska argumentet. Både Marteus och Trägårdh menar att vi har andra skyldigheter gentemot fattigpensionärer i Malmö än mot en flykting från Syrien. Så är det, men på vilka grunder?

Vi har olika skyldigheter till olika människor av en rad anledningar.

Att man behandlar människor olika betyder inte att man betraktar människor som olika mycket värda. Så länge man kan erbjuda en förklaring till varför man behandlar människor olika, och den är acceptabel för alla som står för allas lika värde, är olika behandling moraliskt försvarbart. Men vilken anledning skulle vi kunna ge en syrisk flykting för att inte erbjuda skydd?

Trägårdh och Marteus lyfter fram det så kallade samhällskontraktet som en sådan anledning. Eftersom vi arbetar och betalar skatt förtjänar vi vår välfärd. Samhällskontraktet har dock inget med förtjänst att göra. Vi ingår i kontraktet för att vi fötts här, av en slump, och för att staten tvingar oss.

Däremot kan man säga att om vi människor ska kunna ta hand om varandra är det mycket effektivare om vi organiserar oss i olika stater än om vi skulle ha en enda global världsstat. Det håller nog syrierna med om. När vi nu är organiserade på detta sätt måste vi också kunna lita på att alla gör sin del och inte försöker fuska. Därav det fiktiva samhällskontraktet; löftet medborgare emellan att om jag betalar min skatt så betalar du din. Också det kan nog syrierna hålla med om.

Svensk välfärd är inte en mänsklig rättighet. Om man vill kan man inskränka invandrares ekonomiska och sociala rättigheter tills de har börjat bidra till samhället utan att kränka någons grundläggande rättigheter. Rätten till asyl är däremot en grundläggande rättighet.

Varför skulle en flyende syrier acceptera argumentet att det svenska samhällskontraktet, som enbart för med sig fördelar för svenskar, är en bra anledning till att hens grundläggande rättigheter inte skyddas? Om svenskars grundläggande rättigheter också hotades av flyktinginvandringen skulle de säkert förstå. Men att en av världens mest omfattande välfärdsstater får göra vissa besparingar, eller låna lite mer, eller höja skatten en aning, är inte skäl nog för att förneka syriska flyktingar grundläggande rättigheter. Inte heller, som Marteus skriver, om svenskar börjar känna sig ”undanknuffade”.

Det enda sättet att logiskt föra en sådan argumentation är att sätta den egna nationen före alla människors lika värde.

Artikeln publicerades i Gotlänningen

Publicerad i Debatt

Rola Brentlin i Aftonbladet: Måste hjältar jobba gratis?

Bernard Bouveret var bara 16 år gammal när han började operera som människosmugglare inom Europa. Han ingick i de komplexa nätverk som smugglade tusentals judar undan Hitlers förintelsemaskin in till Schweiz.

En självklar hjälteinsats, skulle många säga. Men det har inte varit självklart att se Bouveret som en hjälte. Det skulle ta 70 år innan hans gärningar skulle bli erkända och först förra året upprättades ett monument till hans och andra smugglares ära.

Bouveret var aktivist, hans gärningar hade ett tydligt syfte av att hjälpa – men likt många andra tog han betalt för sina tjänster. Det är just betalningen som ger hjälteauran en törn. Kanske är det därför det dröjde så många år innan Schweiz bestämde sig för hur de ska förhålla sig till Bouveret och många andra.

För var går gränsen mellan hjälte och skurk och mellan att hjälpa och utnyttja?

Ibland är det solklart. De smugglare som i dag tar enorma belopp för att sedan sätta flyktingar på dödsfällor över medelhavet gör det inte för att hjälpa. Därtill finns mängder av exempel på migranter som exploaterats och utpressats av smugglare. Men alla fall är inte självklara.

Svensk-iraniern Amir Heidari har smugglat ut tusentals migranter och flyktingar ur Iran. Många av dem har kommit till Sverige där de också fått asyl. Heidari har suttit i fängelse för sin verksamhet men hävdar själv att det inte kan anses vara ett brott att hjälpa människor att utnyttja sin asylrätt.

I Ekots granskning framkommer flertalet vittnesmål från människor som Heidari smugglat, i deras ögon är Heidari långt ifrån en skurk utan den person som gav dem möjlighet till ett nytt liv. Men inte heller Heidaris tjänster var gratis. Gränspolisen som intervjuas i granskningen betonar att smugglingen skett mot betalning, dessa människor gör inget gratis och det är olaglig verksamhet, argumenteras i intervjun.

Finns det utrymme för goda gärningar utom befintligt lagrum – och kan dessa anses vara just goda gärningar när betalning mottagits? Vore Heidari en hjälte om han inte tagit betalt? Lagstiftning kan inte vara subjektiv men gränsen mellan aktivist och skurk kan inte enbart markeras av en pengatransaktion.

Att smuggla flyktingar och migranter är i dag en miljardindustri. FN beräknar att enbart smugglingen från Syd- till Nordamerika och från Afrika till Europa uppgår till närmare 60 miljarder kronor årligen. Vi ska inte vara naiva inför den omfattande organiserade brottslighet som döljer sig bakom dessa siffror, men vi bör också vara ödmjuka inför de aktivister vars drivkraft är att hjälpa migranter till säkrare mark. Vi ska alltså vara försiktiga med att peka ut både skurkar och hjältar.

Så länge människor inte kan utnyttja sin asylrätt genom lagliga vägar kommer smuggling vara ett faktum. Flykt kommer kosta, i dag liksom igår. Vilka monument som kommer resas om 70 år återstår att se.

Artiklen publicerades i Aftonbladet

Publicerad i Aktuellt

Intervju med Fredrik Segerfeldt i Nerikes Allehanda

Fredrik Segerfeldt intervjuas av av Nerikes Allehanda.

– Människan har ju rört på sig ända sedan vi lämnade Rift Valley i Östafrika. Det är naturligt att söka sig till andra jaktmarker eller andra odlingsmarker. Människan har alltid sökt lyckan i andra länder.

– I dagens debatt framställs det ibland som om migration vore något onaturligt, något som tvingas fram. Men migration är något naturligt för människan.

Läs hela intervju här

Publicerad i Aktuellt

Johan Norberg i Metro: Sharialagar i förorten är en främlingsfientlig fantasi

Jarosław Kaczyński är ledare för Polens konservativa parti, som sitter i samma Europaparlamentsgrupp som brittiske premiärministern David Camerons parti. Kaczyński är också livrädd för Sverige, för här finns det enligt honom ”54 områden styrda av sharialag där landet inte har någon kontroll”. Så 54 områden tillämpar alltså islamisk rätt, förbjuder ränta och bestraffar brottslingar med stympning och stening.

Om man googlar sig igenom den främlingsfientliga subkulturen på nätet hittar man snart förlagan till sådana fantasier. Många skriver att det finns 54 eller 55 svenska ”no go-zoner”, där polisen inte vågar gå in. De menar att kriminella ”muslimska gäng” har tagit kontroll över områdena – alltså brottslingar som hade fått händerna avhuggna om sharia verkligen hade rått där. Många hänvisar till en studie från Rikskriminalpolisen i oktober 2014.

När jag läser rapporten slås jag av att två av dessa påstått laglösa områden är de där jag bott under större delen av mitt liv. Men rapporten talar inte om no go-zoner, tvärtom kan poliser i allmänhet ”promenera fritt och fotpatrullera utan rädsla att bli angripna”. De enda gånger studien nämner parallellsamhällen är när den skriver att sådana inte har utvecklats där. Vad det handlar om är i stället att detta är 55 områden där polisen ”upplever problem med lokala kriminella nätverk som har negativ påverkan på lokalsamhället”, men främst ”löst sammansatta nätverk” med ”låg strategisk förmåga”. Begreppet no go-zoner i samband med dessa områden populariserades av Svenska Dagbladets ledarsida i oktober 2014. Per Gudmundson hävdade där att ”no go”-zoner är en rimlig beskrivning av områdena, alltså militär slang för rebellkontrollerade territorier, där man riskerar liv och hälsa genom att vistas.

Problemen måste tas på största allvar. När vittnen hotas kan rättsväsendet inte fungera och vid utryckning händer det att polis och ambulanspersonal utsätts för hot och våld. Även om andelen svenskar som känner sig trygga har ökat med sex procentenheter sedan mätningarna inleddes 2006 har vissas lokalmiljö blivit otryggare. De senaste veckorna har vi också lärt oss att polisen inte avhyser personer som ockuperar andras mark och fastigheter. Statens främsta uppgift är att upprätthålla lagen lika för alla. Om den inte gör det har vi alla skäl att vara oroliga.

Men problem måste begripas innan de kan bemötas. Problem med löst sammansatta kriminella nätverk i 55 områden beskrivs mindre än ett år senare som att det råder sharia i dessa områden. Så fungerar viskleken när vi nu skrämmer upp varandra med vad ”en kompis kompis” har delat om invandring och muslimer. I en sådan tid måste vi alla bli viralgranskare i stället för att tanklöst dela vidare.

Artiklen publicerades i Metro

Publicerad i Debatt

Hans Swärd recenserar boken ”Vi kallar dem tiggare”

Hans Swärd, professor vid Lunds universitet, har recenserat boken ”Vi kallar dem tiggare” i Socialmedicinsk tidskrift.

 

Publicerad i Aktuellt

Rapportsläpp och AW: Håller Sverige på att gå sönder?

År 2014 gick Socialdemokraterna till val på att ”Sverige är ett bra land. Men något håller på att gå sönder”. Man byggde upp en känsla med lätt reaktionär touch av ett land i sammanbrott. Det var bättre förr. På motsvarande sätt har invandringskritiska och främlingsfientliga krafter lyckats etablera en bild av att landet håller på att falla ihop, i detta fall på grund av invandringen. Rent allmänt tycks många – som en konsekvens av denna ihärdiga opinionsbildning – ha fått en bild av att Sverige är ett misslyckat samhälle, eller i alla fall ett land som är på väg åt fel håll.

Hur väl stämmer denna bild? Är Sverige nära en kollaps? Om inte, hur påverkas Sverige av domedagsretoriken?

I rapporten ”Håller Sverige på att gå sönder” undersöker Maria Eriksson och Fredrik Segerfeldt bilden av Sverige och hur väl den stämmer överens med verkligheten, både när det gäller jämförelser med andra länder, och jämförelser med Sverige över tid.

Varmt välkomna på rapportsläpp och AW den 20 November på Scandic Malmen. För mer information kontakta brentlin@migro.se eller besök vårt facebook-event

fredrik maria

Publicerad i Aktuellt

Jacob Lundberg i SvD: Fyra fel i invandringsdebatten

 I takt med vissa borgerliga debattörers snabba omsvängning till förmån för en mer restriktiv invandringspolitik har en mängd sakfel och argumentationsfel börjat florera och leva ett eget liv. Fyra felaktiga påståenden förekommer särskilt ofta.

1) ”Reinfeldt lät Miljöpartiet styra invandringspolitiken och ökade flyktinginvandringen.”

I november 2012 sade Fredrik Reinfeldt i ett tal på Stockholms universitet: ”Effekten av SD var att vi fick en politik i motsatt riktning”. Några år senare i ett radikalt annorlunda debattklimat har uttalandet tolkats som att Reinfeldt drev en extrem invandringspolitik för att straffa Sverigedemokraternas väljare.

Migrationsöverenskommelsen som slöts med Miljöpartiet efter SD:s riksdagsinträde 2010 medförde i huvudsak en liberalisering av invandringspolitiken: villkoren för att barn skulle få stanna om omständigheterna var ömmande lättades upp. Samtidigt hade Alliansen precis infört ett försörjningskrav för vissa anhöriginvandrare.

Efter lagändringen om särskilt ömmande omständigheter ökade antalet barn som fick uppehållstillstånd med denna grund med 227 jämfört med året innan, enligt siffror som Migrationsverket gjort tillgängliga för mig. Samtidigt har i snitt 182 personer per år nekats uppehållstillstånd med hänsyn till försörjningskravet sedan det infördes. Då vet vi inte hur många som aldrig ansökte om uppehållstillstånd för att de visste att de inte uppfyllde försörjningskravet.

Nettot av dessa förändringar kan därför mycket väl ha blivit en åtstramning av invandringspolitiken. I vilket fall handlar det om få personer. Visst har antalet invandrare ökat, men det berodde inte på något politiskt beslut utan på en förändrad omvärld. Förutom liberaliseringen av arbetskraftsinvandring som genomfördes 2009 ser utlänningslagen i stort sett likadan ut i dag som 2006.

2) ”M, KD och FP har lanserat en ny integrationspolitik.”

Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet har sedan valet aviserat några små förändringar i integrationspolitiken – bland annat vill KD sänka etableringsersättningen och M vill minska kostnaderna för ensamkommande barn. Men framför allt har de aviserat en ny invandringspolitik som ska minska invandringen genom tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare krav för anhöriginvandring.

Invandringspolitik handlar om vilka som får stanna. Integrationspolitik handlar om hur de som fått uppehållstillstånd ska komma in i samhället och få jobb.

De tre partierna vill inte låtsas om att deras migrationspolitiska förslag handlar om att minska invandringen, utan hävdar i stället att förslagen handlar om integrationspolitik – vilket inte stämmer. Tyvärr har många medier gått på detta pr-trick.

3) ”Eftersom vi inte kan ha fri invandring kan vi lika gärna strama åt.”

Argumentet går att reglerad invandring är ett måste och att gränsen behöver dras någonstans. Därefter gör argumentet ett logiskt hopp och hävdar att invandringen därför måste stramas åt jämfört med i dag.

Men mycket i politiken handlar om riktning. Ska skatterna höjas eller sänkas? Ska staten bli större eller mindre? Ska det bli lättare eller svårare att invandra? Man hör aldrig någon borgerlig debattör skriva att eftersom vi inte kan avskaffa alla skatter handlar diskussionen om en avvägning av hur höga skatterna ska vara, och att man då lika gärna kan acceptera Vänsterpartiets skattehöjningar.

Ett liknande resonemang är ”om vi ska kunna upprätthålla politiskt stöd för dagens invandring måste invandringspolitiken bli mer restriktiv”. Det är en logisk kullerbytta i stil med ”för att rädda byn måste vi bränna ned den”.

4) ”Fri invandring är extrem vänsterpolitik.”

Ofta hävdas att ungdomsförbund som MUF, LUF och CUF som förespråkar fri invandring driver en extrem vänsterlinje. Inget kunde vara mer fel. Varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet eller deras ungdomsförbund är för fri invandring. De är rädda för konkurrens om jobben – klassisk vänsterprotektionism.

Den socialistiske senatorn Bernie Sanders från Vermont gjorde detta tydligt när han intervjuades av nättidningen Vox: ”högerfolk skulle älska att ha öppna gränser”, sa han och varnade för låglönekonkurrens. I vänsterns värld är ekonomin ett nollsummespel där den enes död är den andres bröd.

Liberaler sätter individen i centrum och ser fri rörlighet som en mänsklig rättighet. Fri invandring är en liberal åsikt, inte en vänsteråsikt.

Jacob Lundberg
styrelseledamot i nätverket Migro

Artikeln publicerades i SvD

Publicerad i Debatt

Fredrik Segerfeldt: Gör inte döden på Medelhavet till ett inrikespolitiskt spel

Tidvattnet har vänt. Den bruna sörja av främlingsfientlighet, rasism och hat som har sköljt över vår kontinent i några år nu har äntligen stött på motstånd. Ett brett folkligt engagemang i land efter land visar att det finns ett omfattande stöd för att ge hjälp och skydd åt människor på flykt från krig och förtryck. Det är något mycket positivt.

Samtidigt är det inte utan att vi som länge varit engagerade i frågan undrar varför så många reagerar först nu. Det skulle till dramatiska bilder på en drunknad treårig syrisk-kurdisk pojke för att folk i allmänhet skulle vakna. Nu gäller det bara att engagemanget håller i sig, och att det inte reduceras till partipolitiskt spel.

För tyvärr har antirasismen och kampen för en friare migration och rätten till asyl åt skyddsbehövande en tendens att kidnappas av grupper som söker splittra snarare än ena alla oss som vill ungefär samma sak, att människor på flykt ska få skydd i Europa.

I Facebookgruppen för den stora manifestation under namnet Welcome Refugees som ordnades i söndags på Medborgarplatsen i Stockholm, var det fullt med frågor av typen ”Varför ska borgarna vara med?”. Anna Kinberg Batra fick inte prata, trots att Stefan Löfven talade. Och när Birgitta Ohlsson, en av de svenska politiker som genom åren varit allra mest engagerade i frågan, skulle tala överröstades hon av kraftiga burop.

Parallellerna till den antinazistiska manifestationen i Kärrtorp häromåret är tydliga. Då tilläts den våldsbejakande extremvänstern vara med, en rörelse som står bakom samma våld och hot mot liberaler som de nazister demonstrationen riktade sig mot. Ett flertal av talarna urartade också till rena utfall mot Alliansen. Detta samtidigt som liberaler fick kritik för att de inte ville vara med.

När såväl Europa i stort som Sverige lider av att främlingsfientliga krafter är på frammarsch ska vi vara glada åt att samhällsstämningen kan ändras så snabbt, att opinionen förskjuts i öppnare riktning och att så många vill göra så mycket för att se till att fler människor kan ta sig från våldets, kaosets och förtryckets Syrien.

Att då peka finger åt politiska motståndare man i stort sett är överens med i denna fråga bara för att göra partipolitiska poänger eller för att ge en känga åt någon man är oense med i andra frågor är destruktivt.

Låt oss inte göra kampen för att stoppa döden på Medelhavet till ett inrikespolitiskt spel. Frågan är alltför viktig för det och det står allt för många liv på spel.

Publicerades på News55

 

http://www.news55.se/debatt-artiklar/gor-inte-doden-pa-medelhavet-till-ett-inrikespolitiskt-spel/

 

Publicerad i Aktuellt