Den 14 september 2014 är det riksdagsval och Sverigedemokraterna är en alltmer betydande maktfaktor. Om de flesta var förvånade över att de tog sig in i riksdagen 2010 så fruktar nu många att partiet kommer att få en tydligare vågmästarroll och därmed en starkare maktposition.
Partiet har gått från ett marginaliserat enfrågeparti till det tredje eller fjärde största i landet, beroende på vilken opinionsmätning man läser. Fortfarande ett enfrågeparti, men inte längre marginaliserat.
För att nyansera bilden av Sverige som en nation av inbitna främlingsfiender är det viktigt att komma ihåg att cirka 90 procent inte kan tänka sig att lägga sin röst på SD. Vi är där danskarna var för snart tio år sedan. I dag ligger Dansk folkeparti stabilt runt 12 procent.
Men det hindrar givetvis inte partierna från att försöka locka över SD-väljarna. Allt annat vore märkligt. De politiska partiernas uppgift är att skaffa röstunderlag för att få mandat att genomdriva sitt program. Det intressanta är snarare vilka strategier som framför allt de båda största partierna – Socialdemokraterna och Moderaterna – kommer att använda för att dra till sig SD-väljarna. Kommer de att välja den lätta eller den rätta vägen? Den rätta vägen är en politik som utifrån våra grundlagsfästa fri- och rättigheter ger varje individ möjlighet att själv bestämma sin identitet. Den lätta vägen är den där de ”blonda och blåögda” svenskarna har företräde och vi andra reduceras till en formlös massa.
Vilket parti som utlovar minskad arbetslöshet och en bättre skola kommer att tas på allvar? Vilket parti för fram att alla människor är lika mycket värda och vägrar att lägga den kollektiva skulden för alla problem på gruppen av ansiktslösa invandrare, dessa mörkhåriga främlingar som görs till syndabockar för allt som är mindre bra i samhället? Historien är full av den sortens kollektiva skuldbelägganden. Men har vi lärt oss något av den?
Få väljare tror på allvar att det decennium som ligger framför oss kommer att bli så mycket ljusare än det vi lagt bakom oss. Det viktiga blir snarare att rösta på de partier som kan dämpa krisen än på dem som säger sig kunna råda bot på den. Den partiledare som bäst kan leva upp till rollen som landsfader kommer att få väljarnas förtroende.
Gäller det även Jimmie Åkesson? SD är inte längre ett parti för ”unga, arga och lågutbildade män”. Tjänstemannen med för stora lån och pensionären som inte har något att leva på utöver garantipensionen är en oroad och oftast också besviken medborgare. Besvikelse och oro är inga bra fundament för samhällsbygget.
Vi kan räkna med fler utspel om invandringen som orsak till den dåliga ekonomin i Sverige och Europa. Ser man på utvecklingen i andra länder har jag svårt att tro att Sverige kommer att bli det positiva undantaget.
Artiklen publicerades i DN (24/3)
