Post2015-panelens rapport bygger vidare på den FN-agenda som sätter internationellt ”samarbete” och ”globalt partnerskap” i centrum för utvecklingen. Man kan se denna fokus som ett resultat av en ohelig koalition mellan västliga ledare med ambitioner att för väljarna visa sig engagerade i fattiga människors öde och utsugande ledare i fattiga länder som vill ha mer bistånd att berika sig av. Men det kanske är cyniskt i överkant.
I vilket fall är agendan vilseledande. Nyckeln till utveckling finns i fattiga länder själva. Varken vi i rika länder eller ”det internationella systemet” har tillgång till de verktyg som krävs för att skapa utveckling i fattiga länder, eller som det egentligen borde uttryckas, avlägsna de hinder som finns mot utveckling i fattiga länder. Visst kan borttagna handelshinder och investeringar göra skillnad på marginalen. Det finns också enskilda biståndsprojekt, inte minst när det gäller vaccinationskampanjer, som har haft goda resultat.
Men utveckling kommer först och främst till när den interna dynamiken i fattiga länder tillåter det. Och denna interna dynamik tenderar generellt sett att försämras av utländska, politiska interventioner, inte minst gäller det bistånd.
Det innebär dock inte att det inte finns något vi i väst kan göra, för att ”bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor”. För precis som Jens Orback påpekade i ett av sina inlägg här på utvecklingsbloggen handlar utveckling inte om länder, utan om människor. Och det bästa sättet för människor att få bättre levnadsvillkor är att flytta från dåliga institutionella miljöer till goda sådana, det vill säga migrera från ett fattigt till ett rikt land.
I 2009 års Human Development Report anger UNDP att en människa som flyttar från ett land med låg mänsklig utveckling (inkomst, hälsa och utbildning) till ett land med högre sådan i snitt höjer sin inkomst 15 gånger. Barnadödligheten minskar med en faktor av 16 och skolgången fördubblas. Migration är mänsklig utveckling när den är som allra mest dramatisk.
Därför är det mycket synd att migration inte fick större utrymme i panelens rapport. Trots att UD och Justitiedepartementet i våras ordnade ett stort internationellt seminarium på temat migration och utveckling, just i syfte att påverka panelen, fick man inte igenom mer än ett litet kort omnämnande. Där står det att migranter bidrar positivt till mottagarlandets ekonomi och att remitteringar kan spela en viktig roll för sändarlandet.
Men panelen vågade eller ville inte skriva att själva migrationen, för den enskilde migranten, är det i särklass bästa sättet för människan att ”utvecklas”, eller i alla fall att uppleva stora förbättringar i mänsklig utveckling. Vad det beror på är omöjligt för en utomstående att avgöra. Men jag misstänker att det har något att göra med politik, i bemärkelsen politics snarare än policy. Och då känns det lite som att vi är tillbaka på ruta ett: Utveckling är det som sker medan biståndsindustrin tittar på, inifrån den fina konferensanläggningen vars luft inte bara är konditionerad, utan även surrande av de senaste klichéerna.
Artiklen publicerades på UDs utvecklingsblogg den 11/6-2013
