En miljardär vill bygga en fristad på internationellt vatten för entreprenörer som inte beviljas uppehållstillstånd i USA. Det kanske låter som ren galenskap, men varför inte låta oss inspireras av de knäppa visionärerna, och hitta nya idéer för att underlätta migration?
När den amerikanske IT-miljardären Peter Thiel talade vid Singularity Summit i New York förra året berättade han plötsligt att han tänkte köpa ett skepp. Och det handlade inte om någon lyxjakt att glida runt längs Franska rivieran med. Istället ska han bygga om skeppet till ett slags fristad för entreprenörer och nystartade företag inom IT och teknologi. Därefter ska Blueseed, som skeppet ska heta, placeras två mil utanför Kaliforniens kust – på internationellt vatten – för att kringgå amerikanska invandringslagar.
Peter Thiel menar att Silicon Valley, en världsunik plats för innovation och företagande, hotas av restriktiva invandringslagar och krångliga regler för entreprenörer och arbetskraft som vill etablera sig i USA. Flera amerikanska debattörer har talat om just detta: tillväxtmotorn i kiseldalen riskerar att tappa fart när invandringen försvåras. Nu är dessutom Peter Thiel själv invandrare, ifrån Tyskland, och ett gott exempel på hur viktigt det är med ett konstant inflöde av nya idéer och kreativitet för att hålla igång en dynamisk och livskraftig ekonomi. Men i frustrationen över rådande invandringspolitik i USA har Thiel alltså inte bara låtit vädra sina åsikter och krävt förändring. Han har kopplat på entreprenörsandan för att faktiskt komma med en praktisk idé på hur man kan lösa ett verkligt problem.
Nu är tanken om att bygga fristäder på internationellt vatten inte ny, men äntligen börjar det på allvar hända saker. Man kallar det seasteading, efter begreppet homesteading, en klassisk liberal idé som kortfattat beskriver hur någon förvandlar oägd mark till ägd mark. Är det nu alltså dags för världshaven att intas av människan? Är de blå oceanerna vår nästa horisont, där vi kan konstruera nya livsmiljöer med nya villkor och regler? Nog är det en kittlande tanke, och Blueseed är faktiskt bara ett av flera exempel på hur olika företag och organisationer ska försöka etablera sig på internationellt vatten.
The Seasteading Institute (med bas i Kalifornien såklart) som aktivt driver på för detta, har en vision om en värld med mängder av bosättningar på havet. En arkipelag av statsbildningar, med konkurrerande lagar, regler och styrelseskick. Om vi inte är nöjda med de länder som finns, ja då sticker vi bara därifrån och bygger nya! Ambitionen är storslagen och omvälvande, men möjligheten att kunna konstruera bosättningar till havs är nog ändå inte den mest omedelbara och avgörande lösningen på problemet med slutna gränser världen över.
Blueseed är ett projekt för teknikföretagare, inte för krigsflyktingar. Men det visar att det finns människor därute som tänker nytt och stort för att hitta sätt att få människor att kunna röra på sig lite lättare. Och som koncept, varför skulle inte seasteading kunna vara en del i en hel hop av nya lösningar och idéer kring migration? Om inte annat borde bara själva visionen, hur knäpp den än låter, få oss att inse att det kanske finns nya vinklar och oprövade metoder för att förenkla rörlighet över nationsgränserna? Den borde inspirera entreprenörer och allmänt kreativa personer att ställa sig frågan: hur skapar vi nya möjligheter för människor som haft oturen att födas i ett land de inte vill stanna i?
Bo Jonas Sigedal är författare och politisk rådgivare hos Christofer Fjellner i Europaparlamentet