Gästinlägg av Patrik Strömer: Visionslös migrationspolitik – en återvändsgränd

Fri rörlighet för människor visar tydligt om en person är liberal eller inte. Det gäller varje elevs rätt att få välja skola, en myndig persons rätt att välja sin partner och ytterst rätten att bosätta sig och leva i ett annat land. En del uppfattar människors frihet som ett problem, och det märks inte bara i migrationsdebatten.

Två frågor är centrala men svävar endast som andar över debatten: Vad är problemet? och Vilka är alternativen?

Jag blev medlem i Moderata Ungdomsförbundet på den tiden Berlinmuren fortfarande fanns. Det var under de femton månader jag gjorde värnplikt i Växjö, och min kompis Claes försökte dra med mig till ett möte. Med en socialdemokratiskt aktiv pappa hade jag nog ett visst intresse av politik. Men att gå på ett riktigt högermöte hade jag aldrig gjort. Det blev en omtumlande upplevelse. Ulf Kristersson, numera socialförsäkringsminister, var nyvald MUF-ordförande och berättade att det nu var fri invandring som gällde.

Resonemanget var att om frihet är politikens mål, så har stater inte rätt att sätta upp gränser som stänger ute människor. På den här tiden kritiserades Öststaterna, Sovjetunionen och dess lydstater för att medborgare inte fick resa utomlands eller flytta. I tidningen kunde vi läsa om några få avhoppade idrottsmän och balettdansare som fick möjlighet att flytta till väst. Men vanliga människor kunde inte välja ett nytt liv på det sättet.

MUF:s budskap var radikalt: “Hur kan man kritisera ett lands regering för att de inte låter sina medborgare lämna sitt land, om det egna landet samtidigt inte låter andra länders medborgare att flytta hit? Vad är skillnaden? Gräns, som gräns.”

Jag var förvirrad. Var detta MUF, det ungdomsförbund som jag uppfattat som konservativt och nationalistiskt när jag sett SSU som radikalt och internationalistiskt inriktat? Men jag gillade vad jag hörde: En genomtänkt idé och ett resonemang som både var inbjudande och erbjöd visst intellektuellt motstånd.

Jag räckte upp handen och fick ordet: ”Detta är ju väldigt radikalt. Jag är helt ny här, men jag trodde att det var SSU som var radikalerna.” Som svar fick jag en politisk baslektion; det finns kollektivism på ena sidan och individualism på den andra. Det räckte för mig. Jag gick med, kampanjade, läste böcker och hamnade tillslut i MUF:s förbundsstyrelse tillsammans med Fredrik Reinfeldt, Gunilla Carlsson och Per Schlingmann.

Att komma till insikt om att “status quo”-samhället inte är nödvändigt och att idéer spelar roll är oerhört viktigt. I mitt vuxna liv har jag sedan dess försökt bemöta invanda föreställningar och försökt lära ut hur frihet är lösningen, snarare än problemet.

Några år senare tog Moderaterna fram idéskriften ”Land för hoppfulla” (1997) där man pekade på vikten av fri arbetskraftsinvandring. Det var ett viktigt fall framåt som visade på MUF:s betydelse. Men ambitionen grusades snart. Några skrivningar i skriften hade strukit invandringskritiker medhårs, särskilt stycket:

”Som få andra spörsmål skapar invandringen frustration. Det invanda och det normala utmanas. Rättviseföreställningar ställs på huvud. Vi vill fånga den frustrationen.”

Det var författaren och filosofen Lars Gustafson som skrivit och hans mening i slutdokumentet >De som hamnar i bidragsträsket tar sig sällan upp igen< citerades av Hans Zetterberg när han reagerade på retoriken. I Dagens Nyheter skrev Zetterberg kritiskt mot vad han upplevde var “en inkännande pratighet om invandrarmotståndet” från Moderaternas sida.

I debatten som följde anklagades Moderaterna föga förvånande för att vara rasister. Dåvarande SSU-ordföranden Niklas Nordström stod i frontlinjen. Det var naturligt. Nordström ville skyla över att den socialdemokratiska regeringen under 90-talet inte alls ville ha arbetskraftsinvandring. Bland annat lockade Nordström artister och kändisar att skriva på ett upprop mot rasism på DN debatt, men debattartikeln i DN blev istället ett angrepp på moderaterna.

Någonstans i detta tror jag att det finns en upprepning som många liberala personer, inte bara jag, nu känner inför integrationsdiskussionen.

Man upplever att borgerliga debattörer har vad Zetterberg kallade “en inkännande pratighet om invandrarmotståndet”. Som att man försöker att visa en förståelse för samtiden genom att “se problemen”, men att man genom detta också slår fast synsättet att det är rörlighet för människor som är ett problem

Debatten har sedan dess också följt en viss mall: ”Vi har principer, därför är vi bäst” från ideologer till ”Vi tar hänsyn till verkligheten, därför är vi bäst” från personer som arbetar med politisk strategi. En sådan motsättning är inte fruktbar.

Det pratas om hur tonen har förändrats. Vi som var med förr minns Zetterbergs ord och hur den slarviga pratigheten stoppade en viktig diskussion om hur Sverige skulle bli friare. Medan Alliansregeringen har genomfört arbetskraftsinvandring och skapat en helt ny och positiv möjlighet att komma till Sverige, så fokuserar allt fler personer på de utmaningar som invandringen ställer på “det svenska”.

Borgerliga debattörer slirar på ett sätt som inte skulle vara möjligt om det handlade om företagsklimat, rätten att välja skola eller liknande. Ambitionen är nog god: man driver debatten så för att man tänker sig att det är det enda sättet man säkrar stödet för en liberal och öppen politik framöver. Men den senaste tidens formuleringar i SVT om ”Hur mycket invandring tål Sverige?” är ett bevis på att status quo-politiken har tolkningsföreträde framför varje människas rättighet att själv få välja plats att bo och leva på.

Vi har också sett hur gapiga vänstermänniskor utmålar borgerliga företrädare som idémässigt allierade med Sverigedemokraterna. I sak är detta fel, men en suddig bild är lättare att vantolka än en klar bild. Det är förvisso viktigt att påtala Sverigedemokraternas inkonsekvenser, brister och faktiska irrelevans, men än mer angeläget är det att upplysa om och förändra samhället som det ser ut idag. För det finns problem, det kan bli bättre och det är bristen på frihet som är problemet. Genomgående.

Själv är jag rädd att borgerligheten missar att problemformuleringsfokuset skapar en ny generation unga ideologiskt intresserade personer som jag en gång var, som nu inte får lära sig att en annan värld är möjlig. Migrationsfrågor är inkörsporten till ideologiskt intresse, men det är också den port som kan få personer att vända i dörren om man inte upplever att det finns rätt grundklang.

Patrik Strömer, Kommunikationskonsult och tidigare chefredaktör för Svenska Nyhetsbyrån

This entry was posted in Migration. Bookmark the permalink.

6 Responses to Gästinlägg av Patrik Strömer: Visionslös migrationspolitik – en återvändsgränd

  1. Anser du att alla ska ha fri rörlighet till det system vi har nu eller ska den fria rörligheten bara gälla hederliga självförsörjande människor? Vänstern angriper alla som inte gillar allt åt alla. De vill ha fri rörlighet över gränser men inte på arbetsmarknaden. De vill att alla ska kunna få svensk vård på lika villkor oavsett om du betalar skatt eller är turist.

    Det är inte liberalt att ta pengar från arbetare och företagare för att ge till en person som bara är här för att ta del av de pengarna eller begå brott. Den vettlösa invandringen inskränker min äganderätt ytterligare.

    Äkta frihetlig liberalism ger alla en ärlig chans men låter inte någon annan betala för festen.

  2. Göran Thorstenson says:

    Jag blir glad när jag läser hur Patrik Strömers politiska engagemang föddes ur Ulf Kristerssons och MUFs kampanj för fri invandring. I all synnerhet som den delvis var inspirerad av Fria Moderata Studentförbundets motsvarande kampanj litet tidigare (när jag var aktiv). Jag delar helt Patriks uppfattning att fri rörlighet är ett grundläggande värde för fria samhällen. Det är en moralisk rättighet, men det är också en förutsättning för ekonomisk utveckling och välstånd. Jag har dock svårare att förstå varför opinionsbildning för denna idé inte skulle kunna kombineras med insikten att fri(are) invandring också kräver andra frihetsreformer. Fri invandring i samhällen som inte förmår upprätthålla respekten för liv och egendom riskerar att sluta i elände. Liksom om vi ger alla i det närmaste fri dragningsrätt på andras inkomster via skatten. För mig understryker det bara behovet av ytterligare frihetliga reformer också på dessa områden. Men att inte se riskerna och konsekvenserna av att låta bli känns väldigt strutslikt. Även en god liberal måste ju kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och på ett inkännande sätt samtala med andra om det för att kunna påverka dem i frihetlig riktning. Annars kommer man att tala för döva öron – och det är ju rätt meningslöst, det tror jag kommunikationskonsulten Patrik Strömer innerst inne vet.

  3. Mattias Bengtsson says:

    Jag blir också glad. Och eftersom jag var med som journalist vid MUF-stämman 1988 när Ulf Kristersson blev vald som ordförande, kan jag intyga att Fria Moderata Studentförbundet inte bara inspirerade MUF i denna fråga. Flera studentförbundare var också väldigt aktiva på stämman för att få MUF att gå längre än vad MUF:s förbundsstyrelse hade tänkt sig, och de fick stöd av stämman för sin mer radikala linje.

    Vad gäller behovet av reformer, så skriver faktiskt Patrik om det: ”För det finns problem, det kan bli bättre och det är bristen på frihet som är problemet. Genomgående.”

    Men det är en en annan sak att göra invandringen eller invandrarna till en central del av denna argumentation. Jag tror varken att det är rätt eller skulle vara framgångsrikt att argumentera för att den ”svenska modellen” skall reformeras så att vi kan fortsätta med en liberal migrationspolitik. Reformerna är rätt i sig – och för alla. För mig är det så enkelt som att ”samhällen som inte förmår upprätthålla respekten för liv och egendom riskerar att sluta i elände”. Med eller utan invandring.

  4. Patrik Strömer says:

    Jo, jag blev i efterhand upplyst om att MUF stod i ideologisk tacksamhetsskuld till FMSF.

    Vad jag gillar är den dubbla tanken att det självklart är rätt att kunna bo och leva var man vill, men att för att det ska fungera måste man ta itu med det ni anger ovan.

    Och de förändringarna behöver göras om vi vill ha ett samhälle där alla människor respekteras, vilket i sig är eftersträvansvärt.

    Jag ser dock en risk i att unga människor som inte är uppväxta i DDR-Sverige tar samhället för givet, just för att inte helheten är så uppenbart absurd och orättfärdig längre.

  5. Tobias says:

    ”men att för att det ska fungera måste man ta itu med det ni anger ovan.”
    Hur tänker ni göra detta? Vad har ni för förslag inom Migro när det gäller att stävja ökad kriminalitet t ex. Det finns en tendens att man tar för givet att alla som vill diskutera problem i invandringens spår automatiskt vill begränsa invandringen. Tänk om det är tvärtom. Att sticka huvudet i sanden och inte låtsas om problemet, det är då den fria migrationen hotas.

  6. Göran Thorstenson says:

    Peter Santesson kommenterar Jasenco Selimovics debattinlägg idag i DN. http://inslag.se/journal/2012/10/21/misstro-mot-debatten.html

Lämna ett svar till Mattias Bengtsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *