Peter Santesson publicerade igår en essä på sin utmärkta blogg Inslag om flyktingpolitikens dilemman med anledning av Expressens artikel i ämnet. Två bra texter, som båda talar mer klarspråk än vad man vant sig vid. Tyvärr når inte Santessons analys ända fram. Han menar att sysselsättningsgapet beror på ”Invandringens storlek och sammansättning” och ”Svenska regelverk”, och skissar på två möjliga lösningar, eller snarare på invändningar mot dessa två positioner. Det finns anledning att titta närmare på invändningarna. Först beaktar han ”låglönelösningen”, en dysfemism för fri arbetsmarknad. Santesson kallar lösningen dock ”[…] tilltalande, och en förändring som behövs av många skäl, oaktat invandringsproblematiken.” Sedan kommer ett ”men” i fyra punkter.
Santesson börjar, ”[f]ör det första: Vad kan man egentligen förvänta sig att den marknadsmässiga lönen är för vuxna nyanlända med kort skolgång i tredje världen och bristfällig läs- och skrivkunnighet?”
Bra fråga. Michael Clemens ger oss en fingervisning (artikel och working paper), man blir inte improduktiv av att vara ghanesisk man, utan av att vara ghanan boendes i Ghana. En ghanesisk byggnadsarbetare i USA tjänar omkring 700-1000% mer än motsvarande jämförbara arbetare som bor kvar i Ghana. Utvecklingsekonomer pekar med hela handen på betydelsen av institutioner och en pålitlig rättsstat för att ta människor ur fattigdom. Att den ekonomiska produktivitet hos en utländsk arbetare i Sverige vida överstiger samme arbetes produktivitet under juridiskt godtycke och korruption behöver man knappast kalla in ekonomer för att förstå.
”För det andra: Hur ska man förmå människor att ta synnerligen lågavlönade jobb?”
En person som kommer till Sverige som flykting har tagit sig från en svår situation, ekonomiskt, eller på annat vis. Det enkla faktum att hon tagit sig till Sverige innebär att hon, när allt kommer omkring, aktivt visat att hon föredrar ett liv här. Santesson skriver att för att förmå människor att ta marknadsmässiga löner krävs ”obehagliga och ofrånkomliga styrmedel”. Trams. Tvärtom är det så att man upprätthåller icke-marknadsmässiga löner i Sverige med obehagliga och ofrånkomliga konsekvenser, som att människor i förvägras en väg ur förtryck, rättslöshet och djup fattigdom. Santesson frågar sig vidare, ”[v]ar går gränsen för vilken fattigdom man kan släppa fram i ett modernt samhälle? Även marknadsliberaler känner sådana gränser.” Perspektivskillnaden är väldigt påtaglig. Släpper fram fattigdom!? Som om armmodet uppkom, eller blev beklagligt, först på svensk mark?
”För det tredje: Låglönelinjen skulle förändra hela samhället, inte bara villkoren för de nyanlända. Hur skulle den kunna vinna folkligt stöd?”
Under parollen ”låglönelösningen” hittar den nog med rätta få intressenter. Santesson framhöll dock själv i första stycket att det finns många anledningar att föredra en friare arbetsmarknad ”oaktat invandringsproblematiken.” Att anta att det är omöjligt att få folkligt stöd för vad vi är överens om är av godo känns väl fatalistiskt. Det är ju därför vi diskuterar.
”För det fjärde: Var skulle dessa jobb uppstå?”
Santesson har antagligen rätt i att svensk kultur kommer visa viss tröghet, och att efterfrågan på den typ av tjänster vi normalt associerar med låglön kan möta viss kulturell motvilja. Dock, tröghet, inte evig ovilja. Och, låglönetjänster riktade till hushåll är långtifrån enda öppningen för outbildad arbetskraft. Detta sagt, en viktigare poäng är att de nya medborgarna inte enkom utgör ny arbetskraft, utan även är konsumenter. Och slutligen, även om den potentiella invandraren förvägrades inträde i Sverige skulle han fortfarande behöva skapa sig ett uppehälle. Och, igen, av allt att döma gör man det lättast i ett land med stabila och goda institutioner.
Detta lämnar oss vid det andra lösningsförslaget, åtstramningslösningen, även den får tre motfrågor från Santesson, men inte riktigt av samma karaktär. ”För det första: En generös flyktingpolitik har i grund och botten folkligt stöd.” Svenskarna tycks enligt SOM-institutet vara för humana och rättfärdiga för att acceptera åtstramningslösningen konstaterar Santesson. ”För det andra: De problem vi diskuterar nu gäller också, och till övervägande del, människor som redan är här,” det är i senaste laget, sysselsättningsgapet är redan här. Bättre sent än aldrig nämns inte, men tycks som en logisk konsekvens? ”För det tredje: Flyktingpolitiken regleras till stor del juridiskt, inte politiskt, i Sverige.” Det är rent tekniskt klurigt att utföra åstramningen då politikerna skjutit beslutsprocessen ifrån sig. Santessson ger dock ett par förslag på hur vi kan rädda åtstramningslösningen från denna kniviga sits.
Att flyktingmottagande inte bara är till för att svenskar ska få känna sig rättfärdiga och humana saknas genom hela analysen. Fäster vi även värde vid att folk utanför vår gated community Sverige går det inte att blunda för att detta är en utav riktigt få effektiva metoder för fattigdomsbekämpning vetenskapen känner. En verklig lösning, med enastående potential. Santessons motfrågor till åtstramningslösningen skriker med andra ord efter ett för det fjärde, de flyktingar som skulle kommit att bli våra grannar är kvar i fattigdom, rättslöshet och förtryck. Mest bara för att man vill slippa se de relativt fattiga när det ska till och plaskas i den kommunala poolen i vår gated community, tycks det.
Bra post! Människor från Ghana kallas dock ghananer och inget annat.
Typiskt, var osäker och tänkte kolla upp, men det glömde jag förstås. Tack, tack!