I en rapport som LO släppte i maj 2013, Fusk och utnyttjande – om avregleringen av arbetskraftsinvandringen, antyder organisationen att dess politik i frågan grundas i en omsorg om migranterna. Det står att ”LO har aldrig varit emot arbetskraftsinvandring”, och ”Fackets uppgift är inte att stänga ute någon från arbetsmarknaden.” Sedan dess har arbetarrörelsen använt sig av kampanjsloganen ”lika villkor”.
Det är ett eufemistiskt sätt att säga: håll utlänningarna borta. Vad LO:s egentliga agenda är avslöjades i Svenska Dagbladet, när migrationsjurister visar att facken gör allt de kan för att utländsk arbetskraft inte ska kunna arbeta i Sverige. Bolivianen Eduardo som tjänade nästan 30 000 kronor i månaden på ett bygge, drabbades hårt av LO-facket Byggnads protektionism. De kunde inte folkbokföra sig i Sverige, familjen fick betala dyr sjukvård ur egna fickor och hotas med utvisning. Till saken hör att motsvarande 30 000 kronor är snittlönen i Bolivia – om året.
Fallet med Eduardo passar väl in i en hundraårig tradition av att säga nej till utlänningar. Den av arbetarrörelsen så upphöjde sekelskiftesagitatorn August Palm skrev exempelvis så här i tidningen Social-Demokraten:
Lefve den fria konkurrensen! Hip! Hip! Importera 150 000 kineser, så blir Stockholms hela knotande, uppstudsiga arbetarekår öfverflödig. En kines kan lefva på en näfve risgryn om dagen, ja det påstås t.o.m. att han nöjer sig med samma mjölröra som en hund. Lefve den fria konkurrensen. Hit med kineserna! [1]
I början av 1900-talet rekryterade skånska jordbrukare arbetskraft från Galizien (Polen/Ukraina). Socialdemokratiska tidningar beskrev dessa arbetare som ”slavimport” och ”främmande inkräktare”. I Malmö antog arbetarrörelsen en resolution under parollen ”Sverige åt svenskarna”. Det socialdemokratiska ungdomsförbundets organ Stormklockan berättade om hur ”präktiga” svenska arbetare stod mot ”utländska trasproletärer, okunniga och förslöade stackare, angripna av smittkoppor och andra vidriga sjukdomar, färdiga att sälja kropp och själ för ett brännvinsrus”.
I vissa delar av rörelsen flörtade man rätt öppet med nazismen. Arthur Engberg var riksdagsledamot och chefredaktör för tidningen Arbetet och ansågs av många vara nummer två bakom Hjalmar Branting. År 1921 skrev han på Arbetets framsida:
Ty judendomen har i sällsynt grad varit parasitär. Den är lik dessa underliga växter, vilkas must och saft utgöra dess näring. Judendomen har varit och är den indoariska folkstammens mistel. Den kräver en ädel ras som näringskälla, och det vore orättvist att förneka, att den har klar blick för det bästa och livsdugligaste. Så har den judiska rasen blivit historiens främsta exploatör.
Engberg blev sedan socialdemokratisk ecklesiastikminister och landshövding. Självaste Per Albin Hansson gav ut en pamflett med titeln Sverige åt svenskarna: och svenskarna åt Sverige.
Även efter andra världskriget har LO haft en ogin syn på invandring. Det visar historikern Zeki Yalcin i sin doktorsavhandling Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946–2009.[2] LO:s primära mål har genomgående varit att behålla kartellfunktionens makt och möjligheten att själv agera grindvakt. Syftet har dessutom varit att se till att arbetskraften håller sig homogen.
På 1950-talet godkände LO invandring av sudettyskar, men under förutsättning att de var socialdemokrater och sympatiskt inställda till fackföreningar. Icke-sossar göre sig icke besvär.
Det var dock inte bara ideologi som var avgörande, utan rasfrågan spelade fortfarande en roll. 1954 föreslog LO, i ett remissvar om nordisk arbetskraftsinvandring, en utökad passkontroll för att ”kunna ge tillräckliga garantier för den ur immigrationspolitiska synpunkter nödvändiga övervakningen av mindre önskvärda icke-nordbor.”[3]
På 1960-talet drev LO hårt att reglerna skulle göras striktare och att facket skulle få en roll när det gäller att se om arbetsmarknaden har behov av arbetskraft från utlandet. Det fick man också. I början av 1970-talet uppmanade LO sedan förbunden att använda denna makt och i sina remissvar till myndigheten svara nej på frågan om det finns behov av arbetskraft. Den socialdemokratiske inrikesministern Rune B. Johansson beskrev det fackliga inflytandet som ”vetorätt”.
Nästa viktiga steg var det så kallade Luciabeslutet. Det var den socialdemokratiska regeringen som år 1989 kraftigt inskränkte asylinvandringen. Det kom för många, var argumentet. Två år senare upphävde den nytillträdda borgerliga regeringen beslutet.
I nutid kulminerade debatten i samband med utvidgningen av EU österut i mitten av 00-talet, då Göran Persson varnade för ”social turism” (som uteblev) och LO-facket Byggnads demonstrerade mot lettiska byggnadsarbetare i Vaxholm med budskapet ”Go home”.
Per T Ohlsson jämförde i Sydsvenskan den retorik som Byggnads dåvarande ordförande Hans Tilly använde med Sverigedemokraternas partiprogram och fann att de var i det närmaste identiska:
Hans Tilly: ”Att få till stånd en social tillväxt där människorna bor eller i deras närområde är den stora utmaningen, inte att fattiga människor flyttar till rika delar av världen där de riskerar att utgöra kärnan i en ny underklass … Invandring av välutbildade från fattiga länder är betänklig och bör pareras med biståndsinsatser så att vi inte bedriver intellektuell utsugning.”
Sverigedemokraterna. ”Det finns också en överhängande risk för att utvandring av förhållandevis duglig arbetskraft från fattiga länder dränerar dessa länder på behövlig kompetens, vilket allvarligt kan hota dessa länders ekonomiska och sociala utveckling. Ett betydligt mer effektivt och rättvist sätt att hjälpa människor i nöd är att sätta in hjälpen i krisområdenas närhet.”
Det har ibland hävdats att de som hävdar att arbetarrörelsens har en ogin syn på invandring använder sig av enskilda lösryckta citat för att ge en orättvis bild. Men det finns fler än de som redan nämnts.
Byggnads pressekreterare Monica Swärd sade år 2004 att hennes fackförbund ”inte har någon solidaritet med folk som har konstiga namn och åker hem på helgerna.” I en direktsänd TV-debatt år 2005 sade LO-mannen Ingemar Göransson så här: ”Det är som att bära ut sopor, det tar aldrig slut. Man kan å andra sidan inte sluta bära ut sopor för då blir det sopor överallt.”
En anonym tjänsteman på det socialdemokratiska partihögkvarteret uttryckte sig så här om Maciej Zaremba och hans artikelserie i Dagens Nyheter Den polske rörmokaren: ”Som den dreglande hunden, fastbunden vid hundkojan, väntande på ett köttben från husse fortsätter polacken att sprida sina hemmasnickrade teser om livet på landets arbetsplatser.”
LO hävdar mot, bättre vetande, att de aldrig har haft vetorätt, och att de inte vill ha det nu heller. Men vi ser i fallet Eduardo och andra som redovisas i Svenska Dagbladet, vad det är de egentligen strävar efter. Att upprätthålla sitt sekellånga motstånd mot arbetskraft från andra länder.
Fredrik Segerfeldt är liberal författare och debattör och utkommer i augusti med boken Sossesverige – en återblick. Denna text bygger på ett kapitel ur boken.
Ej länkade referenser
Edwardsson, Anders (2009), En annorlunda historia. Stockholm: Timbro.
Ohlsson, Per T (2014), Svensk politik. Lund: Historiska media.
Yalcin, Zeki (2010), Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009. Örebro universitet: Örebro studies in history 10.
Noter
[1] Edwardsson 2009, sid 112.
[2] Yalcin 2010.
[3] Yalcin 2010, sid 140.