Röda siffror ingen ser

Frida Johansson Metson

Har du hört om Joy Gardner? 1993 väcktes hon i gryningen av att tre uniformerade män trängde in i hennes lägenhet i London. De tvingade ner Joy på golvet, satte handfängsel runt hennes handleder och ett bälte runt hennes midja, i det fästes händerna som på så sätt sattes fast utmed hennes kämpande kropp. Männen fick hennes fötter att sluta sparka genom att binda dem med läderremmar och hennes mun att sluta skrika med över nio meter tejp. Hennes son gömde sig förskräckt men såg allt. Joy förlorade medvetandet.

 40 år gammal dog Joy Gardner av syrebrist när gränspolisen kom för att hämta henne.  Hon är ett av 14 dokumenterade dödsfall som skett under utvisningsförsök sedan 1991. Våld är inte ovanligt i samband med deportation. Männen, det är framför allt afrikanska män som dött, har förts ombord på flygplan. Deras armar och ben har spänts fast. Några av dem har tvingats bära det som påminner om en motorcykelhjälm – men som inte skyddar bäraren utan istället håller hans mun stängd och hans huvud låst mot flygplansstolen. Ibland har de kvävts, ibland har unga män fått hjärtattacker, ofta har de nekats vård. Detta är inte ovanligt i Europa.

 Brittiska Institute of Race Relations, IRR, rapporterar att under åren 2009-2010 dog 38 personer, asylsökande i Europa, i samband med utvisning. Självmord är vanligast. Rapporten noterar tre dödsfall, självmord, i Sverige – två av dem var minderåriga pojkar.

 Under förra helgens Tribunal 12, en konstnärlig gestaltning av en rättegång om asylpolitik, berättade Liz Fekete från IRR om det senaste dödsfallet – om hur Alain Hatungimana från Burundi för en månad sedan tog sitt liv i Holland. Hatungimanas död var inte ovanlig – i samma land bara fyra månader tidigare hade en annan asylsökande som fått avslag, en medelålders man från Sri Lanka, tagit sitt liv. Mellan år 2002 och 2010 begick 40 asylsökande självmord i Holland och 290 personer genomförde självmordsförsök.

Alain Hatungimana desperata handling hade ett specifikt syfte – att hans barn, vars mor dödats flera år tidigare i strider mellan hutuer och tutsier, skulle få stanna. Barn utan förmyndare skickas inte tillbaka hur som helst – det var i alla fall vad Alain Hatungimana hoppades på i sitt sista försök att skydda dem. Inte heller den förhoppningen är ovanlig. När Manuel Bravo, asylsökande från Angola, hängde sig strax före sin utvisning lämnade han ett budskap till sin trettonåriga son om den framtid han ville ge honom: ”Var modig, arbeta hårt och gör bra ifrån dig i skolan”.

Inget talar tydligare om den desperation och utsatthet asylsökande upplever än de röda siffrorna i gränspolisernas anteckningar. De bad oss om skydd, vi mötte dem med våld.

En flicka berättade för mig om pappans självmord. Han föddes oönskad, förföljdes och torterades i sitt hemland och misshandlades i Europa – av systemen, av våra lagars långa armar och hårda händer. Det hon uttryckte är alltför vanligt: Att hennes pappa måste finnas i himlen nu, för i helvetet hade han redan varit.

 Texten är skriven för Liberala Nyhetsbyrån och är tidigare publicerad av LNBs kunder.