Sverige tillhör de sämsta länderna i OECD när det kommer till att integrera utlandsfödda på arbetsmarknaden. Sysselsättningsgraden är 21 procent högre för de som är födda i Sverige än för de som är födda utanför Sverige. Det är en viktig fråga av flera skäl. En högre sysselsättningsgrad är effektivt för såväl statens finanser som för ekonomin som helhet. Om invandringen är ekonomiskt lönsam är det också svårare att argumentera för murar som stänger folk ute. Men framför allt är det en fråga för den enskilda migranten, och möjligheten för alla att fullt utnyttja sin potential och nå sina mål – oavsett var man är född.
Andreas Bergh skriver i senaste numret av Ekonomisk Debatt om vilka faktorer som skapar sysselsättningsgapet. Olika partier har olika problembeskrivningar och lösningar, som spänner från rasistiska förklaringar till att rasism är förklaringen. Bergh visar dock att de vanligaste förklaringarna inte håller – och inte heller partiernas lösningar skulle faktiskt lösa problemen. Bergh skriver:
De förslag som är mest populära bland de svenska riksdagspartierna för att minska utlandsföddas utanförskap på arbetsmarknaden är att bekämpa rasism och främlingsfientlighet och höja de utlandsföddas utbildningsnivå. Det är dock inte dessa faktorer som i genomsnitt kännetecknar de länder som har störst arbetsmarknadsgap. Det är inte heller så att Sverige utmärker sig negativt när det gäller dessa faktorer, tvärtom. Den svenska främlingsfientligheten är näst lägst i OECD och vår integrationspolitik är bäst enligt Mipex-indexet. Andelen högutbildade bland utlandsfödda i Sverige är nästan exakt på OECD-genomsnittet.
Inte heller förklaras sysselsättningsgapet av antal invandrare eller av antal flyktingar. Istället verkar förklaringen ligga i arbetsmarknadens struktur. Starka fackföreningar, höga minimilöner och liten inkomstspridning är faktorer som förklarar stora skillnader i sysselsättning. Det här är inte alls konstigt. Löner följer i regel produktiviteten, så om man sätter minimilöner över många människors produktivitet kan vi förvänta oss att deras sysselsättningsgrad är lägre. Det är huvudförklaringen till att sysselsättningen är så låg bland både ungdomar och utrikes födda, vilket Fredrik Segerfeldt har skrivit om i en tidigare rapport för Migro.
De mest uppenbara lösningarna är politiskt omöjliga. Att föreslå ökad inkomstspridning är knappast populärt. Att föreslå en uppluckring av fackens ställning på arbetsmarknaden skulle inte tas emot väl av många. Och kanske är det inte den vägen man måste gå. Det kan finnas sätt att nå liknande resultat på politiskt mer gångbara sätt – riktade sänkningar av arbetsgivaravgifter för vissa grupper, lärlingsplatser, YA-jobb, eller liknande reformer. Det finns utrymme för såväl vänster- som högerregeringar att utforma system som kan gynna vägen in på arbetsmarknaden. Men det krävs att de först inser vad problemet faktiskt är.
Att öka sysselsättningsgraden är naturligtvis inte en förutsättning för att låta människor komma till Sverige. Det viktigaste är att skydda människors rätt att röra sig fritt. Men om problemet med sysselsättningsgraden kan minskas faller en stor del av kritiken mot det öppna och toleranta samhället.