Från vagga till graven. Det är inte välfärdstaten det handlar om utan en stat som sägs vara födelseplatsen för demokratin. Det civiliserade och demokratiska samhället verkar med utsträckta armar vara på väg mot en djup grav.
Partiet Gyllende gryning (som snarare har likheter med den eviga vinternatten norr om polcirkeln istället för en soluppgång) macherar vidare mot nya höjder av osmaklighet.
I en dokumentär på brittiska Channel 4. Har filmstudenten, Konstantinos Georgousis som följde partimedlemmar i Gyllen gryning. En parlamentsledamot som han följde berättade framför kameran i konversation med vänner att ” de är ”redo att öppna ugnarna” och att de ”ska göra tvål” av invandrare och ”lampor av deras skinn”.”
Hade det bara varit en enskild idiot så hade det kanske varit något att rycka på axlarna åt. Men baserat på rapportering verkar det inte vara enskilda händelser utan en mörk sörja som lagt sig över delar av det grekiska samhället och som sprider sig.
”New Republic” rapporterar lika läsvärt som skrämmande om Golden Dawn. Läs den här
Vad innebär situationen för den enskilde? Tjugoåriga Gulam Hussein drabbades av detta:
“As he crossed a bridge on his way to a friend’s home, a group of four men called out to him. They had two dogs at their feet, and they were dressed in black t-shirts. To Hussein, black clothes meant one word: fear.
He ran. The dogs chased him. One caught him by the neck, the other by the leg, and knocked him down. The men beat Hussein around the head, hitting him with sticks, kicking him with their boots. Lying on the pavement, his skull streaming blood, he screamed for help. He remembers seeing people peering at him from their balconies, doing nothing. Then he blacked out.”
När jag skriver återkommer jag ofta till val man kan göra och vad som är rätt och fel. Är det rätt det som hände Gulam? Eller annorlunda formulerat – skulle du vilja att samma sak hände dig, hundar som fäller dig till marken och sedan vakan upp i en soptunna.
Det är inte ett öde att önska någon människa. Om man landar i slutsatsen i att man inte vill drabbas av det själv eller se någon annan drabbas av något liknande – hur kan man då förespråka att gränserna stängs igen och att människor, med ens goda min drabbas av det?
Det är något jag inte förstår. Jag har svårt att tro att situationen i Grekland eller för de som tar sig på små flottar och drunknar i tusental på vägen till Europa är någon överraskning för någon. Landar man i att stänga gränserna tar man också beslutet att låta en massa människor lida. Det är ett aktivt val, inte en passiv konsekvens.
Kan vi hjälpa alla? Nej. Men vi kan välja att försöka.
När jag läser artiklar som den i The New Republic vill jag förutom att öppna upp gränserna sätta upp en stor välkomnande skylt (och gärna bygga en staty om flygplatsen inte har något emot det) på Arlanda med texten från Emma Lazarus dikt ”The New Colosuss”
Not like the brazen giant of Greek fame,
With conquering limbs astride from land to land;
Here at our sea-washed, sunset gates shall stand
A mighty woman with a torch, whose flame
Is the imprisoned lightning, and her name
Mother of Exiles. From her beacon-hand
Glows world-wide welcome; her mild eyes command
The air-bridged harbor that twin cities frame.
”Keep, ancient lands, your storied pomp!” cries she
With silent lips. ”Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tost to me,
I lift my lamp beside the golden door!”
En tragedi är något med ett olyckligt slut enligt den gamla grekiska scenformen. Nu verkar det som att Hela landet är en scen och att det finns ett gäng skådespelare som kommer bli väldigt olyckliga.