Under många år har kostnader och intäkter som rör invandringen till Sverige nästan betraktats som en statshemlighet. Bristen på transparens har bidragit till en mytbildning om kostnadernas omfattning, vilket nu utnyttjas av krafter som Sverigedemokraterna. Det är därför angeläget att analysera huruvida besparingar inom migrationspolitiken är av den storlek som Sverigedemokraterna påstår.
Invandringens kostnader och intäkter kan mätas på två sätt. Det går dels att analysera samhällsekonomiska effekter över tid, dels går det att mäta årliga utgifter i en offentlig budget. De senaste åren har Sverigedemokraterna försökt räkna ut omfattningen de offentliga kostnaderna för invandringspolitiken, för att frigöra resurser till andra politiska förslag.
Jag har i en rad artiklar granskat Sverigedemokraternas beräkningar, och funnit att de präglas av tre stora brister.
För det första påstår Sverigedemokraterna i såväl budgetmotioner och kampanjmaterial att det går att spara 118 miljarder på invandringen över en fyraårsperiod. I materialet hänvisas till PM från Riksdagens utredningstjänst, RUT. Dessa PM har jag begärt ut, för att kunna utgå från samma material som Sverigedemokraterna själva använder.
Men underlaget från RUT ger inget stöd för att kostnaderna för invandringspolitiken ens är i närheten av Sverigedemokraternas påståenden. Totalt visar underlaget att de samlade utgifterna istället uppgår till mellan 19 och 50 miljarder under en fyraårsperiod, betydligt lägre än vad Sverigedemokraterna säger.
Att Sverigedemokraterna istället landar i samlade invandringsrelaterade utgifter på 118 miljarder beror på beräkningarnas mest allvarliga miss – att de anger kostnader för invandrares välfärdsberoende som saknar saklig grund.
Sverigedemokraterna påstår nämligen att invandrare har ett välfärdsbehov som är 1,5 gånger högre än bland inrikes födda. Antagandet är helt gripet ur luften, vilket de också angav själva på sin presskonferens för budgetmotionen under hösten 2013.
Hur ser då verkligheten ut? Det är korrekt att utrikes födda är överrepresenterade i vissa välfärdssystem såsom socialbidraget. Men bilden kompliceras av att det även finns en underrepresentation, exempelvis i förskolan. Bara inom vården finns det en över- och underrepresentation inom olika vårdformer. För att säkerställa vad det faktiska sambandet är krävs en gedigen samhällsekonomisk analys, vilket inte har genomförts ännu. Sverigedemokraterna kan därför omöjligen uttala sig om storleken på utrikes föddas välfärdsmottagande, vilket gör att utlovade välfärdssatsningar faller platt.
En andra allvarlig invändning mot beräkningarna är att de mörkar att integrationen i Sverige blir allt bättre. Sysselsättningen bland utrikes födda i åldrarna 25 till 64 år slog rekord under 2013, och uppgick till 68 procent. Dessutom ser vi ett skifte där pensionsavgångar medför att utlandsfödda anställs. Under åren 2006 till 2013 har 177 000 utlandsfödda fått arbete, medan antalet sysselsatta inrikes födda är 26 000 färre.
Även utomeuropeiskt födda, som har svårast att få arbete, har sett en vändning på arbetsmarknaden. Antalet VD:ar och högre chefer födda i Asien, Afrika och Sydamerika har fördubblats sedan 2006. Sysselsättningen i gruppen har framför allt ökat inom vård- och omsorg, hemservice och restauranger. Att Sverigedemokraterna vill minska invandringen skulle därför slå hårt mot företagens kompetensförsörjning.
Tillväxten riskerar dessutom att hämmas av att de vill minska möjligheten till kompetensinvandring. Men oron att inrikes och utrikes föddas jobbchanser skulle stå mot varandra är obefogad. När företagen får lättare att hitta rätt kompetens, även i utlandet, ökar istället möjligheten att expandera – vilket är nyckeln till ytterligare jobbskapande här hemma. Därför borde vi snarare fråga oss hur vi kan bli mer attraktiva för kompetensinvandringen, inte begränsa den.
En tredje invändning mot politiken är att det råder brist på jobbskapande reformer. Höjda arbetsgivaravgifter, höjd krogmoms och utbyggda bidragssystem skulle minska sysselsättningen och skatteintäkterna.
Även om det är en bit kvar innan utlandsfödda kommer i kapp inrikes föddas sysselsättning så finns det ändå skäl att vara optimistisk. Det går att göra skillnad med en kostnadseffektiv integrationspolitik. Då krävs en kombination av bättre företagsklimat, inkluderande lönebildning och smart utformad välfärdsinsatser.
Ett framgångsexempel är Nackas kundvalssystem för vuxenutbildning är majoriteten utlandsfödda. Hela 90 procent av deltagarna får arbete efteråt. I Australien har liknande utbildningar goda resultat, också för dem med mycket kort utbildning. Men Sverigedemokraterna förefaller helt ointresserade av den här typen av reformer, trots att de uppenbarligen ger resultat.
Li Jansson är arbetsmarknadsekonom hos Almega
