Båtflyktingarna, som flyr osäkerheten i sina hemländer, har med tiden paradoxalt nog själva börjat betraktas som en säkerhetsrisk i de länder dit de flyr. Såväl i EU som i USA och Australien har gränspolitiken utvecklats i en alltmer aggressiv riktning.
I söndags var det exakt 39 år sedan de första båtflyktingarna anlände till Australien. Fem vietnameser hade rest i tre månader till havs. De hade egentligen Amerika i sikte. Under resans gång, öster om Malaysia, stötte de dock på ett australiensiskt skepp vars kapten uppmuntrade dem att ändra kurs mot Australien.
Inga procedurer fanns på plats när de kom fram till Australien, men de fick stanna. Under de kommande fem åren kom ytterligare över 2 000 vietnamesiska flyktingar. Australiensarna var till att börja med sympatiskt inställda till dem som kom med båt. Det välkomnande som kaptenen hade visat de första flyktingarna ersättes dock så småningom av misstänksamhet gentemot de så kallade ”boat people”. Under en andra våg, från och med 1989, kom ungefär 300 asylsökande per år från Vietnam, Kambodja och Kina. Bara en liten minoritet av Australiens befolkning ville då ännu se ett stopp för båtflyktingarna. Men mellan 1999 och 2001 skedde en dramatisk ökning av antalet flyktingar – 12 000 asylsökande kom under den tiden med båt från Afghanistan och Irak – och opinionen blev alltmer negativ.
Efter terrorattentaten den 11 september 2001 kom asyldebatten i Australien att i viss mån förknippa dessa båtflyktingar med terrorism. Båtflyktingarna blev plötsligt en del den nationella säkerhetsdebatten. Kopplingen mellan irreguljär (eller så kallad illegal) invandring och nationell säkerhet har även gjorts i Europa och i USA efter elfte september. Rädslan för att migranterna i själva verket är terrorister återfinns också i dagens debatt, och den har spätts på av att Islamiska staten (IS) via läckta brev har låtit meddela att de kommer att invadera Europa från Libyen, förklädda till syriska flyktingar.
Tidigare i år valdes republikanen Dan Patrick till viceguvernör i Texas. En av Patricks kampanjfilmer hävdade att IS-terrorister kommer till USA över gränsen från Mexiko, ett påstående som helt saknar verklighetsförankring. ”Den nationella säkerheten börjar med säkerhet vid gränsen”, menade Patrick och bekräftar därmed den trend som forskningen kallar för ”securitization” av migrationsfrågor. Teorin om ”securitization” härstammar från den så kallade Köpenhamnsskolan i internationell politik och handlar om hur utmålandet av ett fenomen som en säkerhetsfråga, som ett hot mot statens säkerhet, leder till en aggressivt utformad politik. Just när det handlar om människor som rör sig irreguljärt över gränser är denna trend tydlig. Humanitära tragedier har i stor utsträckning börjat hanteras som säkerhetsfrågor. Framför allt i USA kan detta kopplas till elfte september: invandringsdebatten som följde på attacken fokuserade på nationell säkerhet och gränskontrollerna skärptes.
Cristina Boswell, professor i migrationspolitik vid universitetet i Oxford, har visat att denna bild är överdriven: de som försökt koppla migrationsfrågor till terrorism i Europa har i stort misslyckats. Detta beror bland annat pa att det inte fanns nagra samband mellan irreguljär invandring och terrorism i anknytning till den elfte september eller terroristbombningarna i Madrid 2004. Ändå förekommer terrorhotet som en viktig aspekt i migrationsdebatten och -politiken i både USA och Europa. En skillnad är dock att terrorhotet i USA uppfattats som externt, och därmed lett till en mer aggressiv gränspolitik, medan det i Europa setts som internt, vilket gett utslag i en mer intensiv integrationspolitik.
Även om det finns betydande skillnader mellan hur man förhållit sig till terroristhotet i Australien, USA och Europa, är en gemensam trend att irreguljär invandring alltmer kommit att betraktas som en säkerhetsfråga. I såväl Australien och USA som Europa förknippas gränskontroll med nationens och territoriets säkerhet. Detta bör förstås i ett historiskt perspektiv om betydelsen av nationell och territoriell suveränitet. Efter den westfaliska freden 1648 lades grunden för vad som kommit att bli kärnan i internationell politik, nämligen varje nations suveränitet. Varje nation har suverän makt över sitt territorium och sina inrikes angelägenheter. De som förflyttar sig över gränser irreguljärt hotar därmed den nationella och territoriella suveräniteten. De utmanar statens förmåga att kontrollera vilka som befinner sig inom dess territorium, vilket ses som centralt för statens suveränitet.
Detta har inneburit en kriminalisering av migranter och en militarisering av gränspolitiken. Australien har till exempel sedan september 2013 en nolltolerans mot båtflyktingar som implementerats med en militärledd operation (Operation Sovereign Borders). Endast en båt har lyckats ta sig till Australien sedan dess. Resten har bogserats tillbaka till Indonesien där de flesta kommer ifrån, vilket har lett till anklagelser om övertramp av internationell havsrätt. De asylsökande vars båtar inte längre håller har skickats tillbaka i specialinköpta orangea livbåtar. Vissa har förts till förvaringsläger på östaten Nauru och Papau Nya Guinea-ön Manus, samt till australiensiska Julön. Dessa läger är ökända för övervåld från vakter och våldsamma upplopp. Tre asylsökanden har hittills mist livet. De har också kritiserats av FN:s flyktingorgan för att de asylsökande inte får en rättssäker prövning.
De som ändå får asyl omplaceras i Papau Nya Guinea eller Kambodja. Ingen som tar sig till Australien med båt får stanna. ”Det spelar ingen roll vem du är, om du är välutbildad eller minderårig”, säger Angus Campbell, som leder operationen, i en Youtube-video ämnad att avskräcka migranter. Förra året fördes en gravid kvinna från Nauru till Brisbane för att föda barn. Enligt en federal dom kunde hennes nyfödde inte få flyktingvisum, utan klassades som en ”unauthorised maritime arrival”. Om domen blir vägledande betyder det att inget barn som fötts i Australien av en asylsökande som anlänt med båt kommer att kunna söka permanent skydd. Domen är en del av nolltoleransen mot båtflyktingar och ”krigsföringen” mot människosmugglare.
Australiens regering hemlighåller information om hur många asylsökande som bogserats tillbaka till Indonesien. ”Vi är i hård konkurrens med människosmugglarna. Och om vi var i krig skulle vi inte ge ut information som kan användas av fienden bara för att vi själva är nyfikna”, försvarade sig nyligen Australiens premiärminister Tony Abbott.
Krigsretoriken hörs även vid Europas gränser. EU-kommissionären Dimitris Avramopolous menade i förra veckan att också EU befinner sig i krig med människosmugglarna. I EU:s senaste strategi talas det om militäraktion mot människosmugglarna för att förstöra båtarna innan de avgår från Libyen. Italien vill gå längre och se en militäraktion mot Libyen. EU:s svar på de senaste tragedierna följer därför ett historiskt mönster som ytterst handlar om att territoriets gränser alltid måste försvaras.
Utöver militariseringen av gränspolitiken sker också en kriminalisering av migranterna. Vid Australiens, USA:s och Europas gränser sätts alla som anländer irreguljärt i förvar. USA har också en nolltolerans mot irreguljära invandrare och bedriver vid gränsen, ”Operation Streamline”. Alla som upptäcks när de tar sig över Mexikos gräns grips, får en snabb rättegång, ofta i grupp, och ett fängelsestraff följt av utvisning. De som utvisas klassas i statistiken som kriminella, men ofta är deras enda brott att de tagit sig över gränsen.
Säkerhetstänkandet är förstås långt ifrån hela bilden. Exempelvis har EU har bland annat lovat att utöka räddningsaktionerna i Medelhavet. Många har också vittnat om den heroism, hjälpsamhet och generositet de boende på italienska och grekiska öarna visat båtflyktingarna. Men den humanitära aspekten hamnar lätt i skuggan när frågan militariseras och båtflyktingar misstänkliggörs och kriminaliseras. Det paradoxala är att de som flyr osäkerheten i Syrien, i den största flyktingkrisen sedan andra världskriget, själva blivit en säkerhetsrisk genom att utgöra ett hot mot territoriell suveränitet, vilket i sig rättfärdigar en aggressiv gränspolitik gentemot dem.
Båtflyktingarna och de latinamerikanska migranterna fortsätter dock att komma, trots att kostnaderna och riskerna har ökat i takt med att gränspolitiken skärpts. Konsekvenserna är att fler drunknar i Medelhavet och dör av uttorkning i Sonoraöknen.
Att upprätthålla den territoriella säkerheten gentemot de som försöker ta sig in är också mycket dyrt. Både Australiens och USA:s nolltoleransoperationer är extremt påkostade projekt. Men principen om territoriell suveränitet är överordnad och hotet – i detta fall migranter och asylsökande – måste stoppas. Det går dock att ifrågasätta denna stränga syn på suveränitet och kriminaliseringen av irreguljära migranter. Den kanadensiska filosofen Arash Abizadeh menar till exempel att invandringslagar har begränsad demokratisk legitimitet eftersom de som påverkas av dem, invandrarna själva, inte haft möjlighet att utöva inflytande över dem.
Territoriell suveränitet behöver heller inte tolkas i absoluta termer. Till exempel kan man tänka sig att så länge de nyanlända inte per automatik direkt får politiskt inflytande, kan staten och dess medborgare behålla kontrollen över territoriet trots att de har minskad kontroll över vilka som rör sig över gränserna.
Mycket har förändrats sedan de fem vietnamesiska båtflyktingarna anlände vid Australiens kust en aprildag 1976 och själva fick ringa en förvånad gränspolis. Framtidens gränspolitik kommer att avgöras av det politiska läget och de flyktingströmmar som skapas av krig och terrorism. Den hänger dock också på om idén om territoriell suveränitet fortsättningsvis kommer att konstruera båtflyktingar som ett hot mot den nationella säkerheten.
Artikeln publicerades i SvD