Tidvattnet har vänt. Den bruna sörja av främlingsfientlighet, rasism och hat som har sköljt över vår kontinent i några år nu har äntligen stött på motstånd. Ett brett folkligt engagemang i land efter land visar att det finns ett omfattande stöd för att ge hjälp och skydd åt människor på flykt från krig och förtryck. Det är något mycket positivt.
Samtidigt är det inte utan att vi som länge varit engagerade i frågan undrar varför så många reagerar först nu. Det skulle till dramatiska bilder på en drunknad treårig syrisk-kurdisk pojke för att folk i allmänhet skulle vakna. Nu gäller det bara att engagemanget håller i sig, och att det inte reduceras till partipolitiskt spel.
För tyvärr har antirasismen och kampen för en friare migration och rätten till asyl åt skyddsbehövande en tendens att kidnappas av grupper som söker splittra snarare än ena alla oss som vill ungefär samma sak, att människor på flykt ska få skydd i Europa.
I Facebookgruppen för den stora manifestation under namnet Welcome Refugees som ordnades i söndags på Medborgarplatsen i Stockholm, var det fullt med frågor av typen ”Varför ska borgarna vara med?”. Anna Kinberg Batra fick inte prata, trots att Stefan Löfven talade. Och när Birgitta Ohlsson, en av de svenska politiker som genom åren varit allra mest engagerade i frågan, skulle tala överröstades hon av kraftiga burop.
Parallellerna till den antinazistiska manifestationen i Kärrtorp häromåret är tydliga. Då tilläts den våldsbejakande extremvänstern vara med, en rörelse som står bakom samma våld och hot mot liberaler som de nazister demonstrationen riktade sig mot. Ett flertal av talarna urartade också till rena utfall mot Alliansen. Detta samtidigt som liberaler fick kritik för att de inte ville vara med.
När såväl Europa i stort som Sverige lider av att främlingsfientliga krafter är på frammarsch ska vi vara glada åt att samhällsstämningen kan ändras så snabbt, att opinionen förskjuts i öppnare riktning och att så många vill göra så mycket för att se till att fler människor kan ta sig från våldets, kaosets och förtryckets Syrien.
Att då peka finger åt politiska motståndare man i stort sett är överens med i denna fråga bara för att göra partipolitiska poänger eller för att ge en känga åt någon man är oense med i andra frågor är destruktivt.
Låt oss inte göra kampen för att stoppa döden på Medelhavet till ett inrikespolitiskt spel. Frågan är alltför viktig för det och det står allt för många liv på spel.
Publicerades på News55
http://www.news55.se/debatt-artiklar/gor-inte-doden-pa-medelhavet-till-ett-inrikespolitiskt-spel/