– Vad skiljer en arab från dig?
Jag var 18 år och bodde i Frankrike. Det var 1980-tal, med Jean-Marie LePen och en öppen och uttalad anti-arabism som ännu inte fått sin religiösa fernissa, sin täckmantel av terrorskräck. Jag reagerade med ilska mot en för mig förbluffande aggressivitet mot invandring och mot perspektivet med Frankrike som alltings naturliga mitt. Därför frågade jag min kompis exakt hur en arab är annorlunda jämfört med honom.
Han tittade lite lustigt på mig som vore det självklart, ryckte på axlarna och sa avfärdande: ”N’importe quoi.”
Jag gav mig dock inte utan insisterade, och gav svaret själv:
– Han är mörkare, kommer längre söderifrån, han kommer från ett land med mer traditionella köns- och familjeroller och med lägre inkomstnivå. Han äter mat med mer kryddor i, och du tycker att han är lite ohygiensk. Eller hur?
– Jo, så är det väl, svarade min kompis.
– Och vad skiljer dig från mig?
För enligt den godtyckliga kvalitetsskala som fransmännen byggt upp och som de använder för att sätta sig själva över araber, så hamnar en svensk högre upp än fransmannen, enligt nästan vilket kriterium du än väljer. Jag ville med detta naturligtvis inte hävda svensk rasmässig eller kulturell överlägsenhet, utan visa på rasismens idioti. För min kompis tyckte naturligtvis inte att skalan fortsatte uppåt ovanför fransoserna. Utan den slutade där, någonstans i höjd med Paris.
Detta 25 år gamla tonårsgräl drar jag mig till minnes när jag läser dagens reportage i DN om rasismen i Ryssland. Om hur ett samhälle slutar att reflektera. Hur det inte inser motsägelserna, det dumma och anti-intellektuella i den rådande stämningen. Som om Ryssland och ryssar var skapelsens krona.
Det var som när något västeuropeiskt rasistparti – i samband med att Le Pens dotter Marine försökte få ihop en väl fungerande partigrupp i Europaparlamentet – gjorde ett utfall mot rumäner. Det rumänska rasistpartiet visste inte riktigt hur de skulle reagera. Vad är grunden för sådant samarbete? Ömsesidigt hat?
Fredrik Segerfeldt