Oroligheterna i Stockholm har gett eko utanför Sveriges gränser. Internationella medier har flitigt rapporterat om ”kravallerna i Stockholms förorter”. Brittiska och amerikanska ambassaderna har varnat sina medborgare för att resa till Sverige och uppmanar dem att undvika folksamlingar. Sverigebilden har tagit rejält med stryk.
Den svenska modellen med jämställdhet och social välfärd framstår inte längre som lika förebildlig, vilket kommer att påverka förutsättningarna för näringslivet och forskningen. Det är den utvecklade demokratin och den jämlika människosynen som har varit vårt starka varumärke internationellt. Om den imagen krackelerar är det mycket olyckligt för samhällsekonomin.
Inte oväntat har politiker, debattörer och aktivister tävlat om att leverera de mest uppskruvade förklaringarna till det som har hänt. Oftast har man gett motståndarsidan skulden. Alla har fått en känga. Är det inte föräldrarna så är det alliansen, oppositionen, ungdomarna, stadsdelsförvaltningarna, skolan, DN:s ledarsida, kvällspressen eller polisen. Som alltid när det gäller så kallade ”integrationsproblem” kliver en och annan ställföreträdande riksinvandrare fram och gör anspråk på att företräda alla som bor i ”förorten”. De vet ju hur det ”känns”. Så långt inget nytt.
Men vad händer när medierna har packat ihop och fotoblixtarna inte längre bländar? Vem vill vara med då? Vad fanns uppbyggt i förorten innan första bilen sattes i brand och vad återstår när dramat har avtagit och inte längre är första programpunkt i det offentliga samtalet? Det är inte det rivna och uppeldade som definierar tilliten och relationerna i samhället utan det som finns kvar. Förtroende tar lång tid att bygga upp men går desto fortare att rasera.
Det är lättare att hitta en schackrutig diamant än att hitta någon som är beredd att ta ansvar för det som har hänt och det som kan komma att hända igen.
Vem av dem som satte en megafon till munnen vill vara med och förvalta det som fungerar och samtidigt bygga nytt där det saknas engagemang och handlingskraft? I det dagliga livet på lokalnivån finns det många som tar ansvar för barnen och sitt bostadsområde. Grannar som går ut och sopar bort glassplitter. Småföretagare som erbjuder de företagare som drabbats av skadegörelsen stöd och handgriplig hjälp. Föräldrar som nattvandrar på gatorna. Bibliotek som förlänger öppettiderna för att barnen ska känna att den lokala infrastrukturen står stabil och vill dem väl. Boende som går ner till lekplatserna och plockar bort glas och bildelar så att barnen kan leka säkert i sandlådorna. Skolklasser som sopar, putsar och tvättar tunnelbanestationer och gator. Tack klass 8 i Fittjaskolan i Botkyrka Norra, ni är fantastiska förebilder för oss alla.
Alla har ett ansvar; föräldrarna, alliansen, oppositionen, ungdomarna, stadsdelsförvaltningarna, skolan, DN:s ledarsida, kvällspressen, polisen, men också du och jag. Vi är samhället tillsammans. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Bli volontär, arrangera sommarläger i musiktextskrivande, anordna fotbollsskola eller varför inte hopprepsturneringar under sommarlovet. Samhällsbygget kan man inte lämna åt andra att genomföra. Det är ekonomiskt svåra tider och svårare lär det bli. Om vi vill bibehålla ett Sverige som ger alla möjligheten att känna delaktighet och ansvar bör vi börja med oss själva. Fråga dig själv innan du skjuter över ansvaret på andra och ”rasar” i sociala medier eller andra fora. Vad gör jag?
Artiklen publicerades i DN den 2 juni
