Man kan inte säga annat än att SD har förstått det här med kommunikation. Det är ert fel att SD får så mycket uppmärksamhet. Vilket parti som helst skulle ge halva valkassan för att få den draghjälp av motståndarna som SD får.
Detta har varit en del av reaktionerna efter Sverigedemokraternas kampanj i Stockholms tunnelbana. Delar du SD:s kampanj så är du del av att sprida dess budskap.
Analysen är återkommande från bland annat borgerligt håll angående SD-kampanjers framgångar. Reklamfilmen i TV4 och den första kampanjen mot romska tiggare i Stockholms tunnelbana är två exempel där analyser av spridningen dominerade över en sakdiskussion över budskapet som faktiskt sprids.
Visst finns det en sanning här. Hade inte kampanjen delats, skrivits om och väckt starka känslor hade den gått obemärkt förbi. En annan viktig poäng är att den vandalisering och aggression som uppvisas från framförallt vänstern är förödande för både det politiska samtalet, yttrandefriheten och demokratin.
Men en grupp högljudda vänsteraktivister kan inte bli den styrande faktorn för hela debatten. Det finns en stor grupp vanliga människor som blir upprörda och som reagerar. De använder sig av de verktyg de har – sociala medier – för att visa att de inte håller med.
Att säga till dem att deras reaktion bidrar till SDs framgång är förödande för det politiska samtalet. Deras röst kan inte ogiltigförklaras för att vänsteraktivister går över gränsen.
Den kampanj mot romska tiggare som SD använder gång på gång misstänkliggör och pekar ut en grupp människor som kriminella. Istället för att rikta udden mot de problem som ligger bakom deras fattigdom riktas udden mot de fattiga själva.
Självklart vet SD att de kommer få uppmärksamhet. Självklart har de utformat kampanjen med budskap som de vet att människor kommer rasa mot.
Men vad är alternativet, vill vi leva i ett samhälle där ingen längre reagerar mot dessa budskap?
Kontroversiella och populistiska kampanjer kommer alltid ha ett övertag. Hade Stockholms tunnelbana tapetserats med bilder på döda foster hade den sannolikt fått mer uppmärksamhet än en kampanj med rubriken ”Familjen först”. SD har alltså inte hittat den gyllne nyckeln till politisk kommunikation utan den mycket gamla PR-strategin populism.
Vad kan vi göra för de fattiga EU-medborgare som kommer till Sverige? Hur kan EU samverka? Vad gör vi med illegala bosättningar? Hur kan vi bättre hjälpa de som exploateras och sätta dit de som exploaterar? Dessa är alla frågor som är värda en diskussion.
Kritisera gärna vänstern, försvara yttrandefriheten – men glöm inte bemöta de budskap som sprids och leda den sakliga debatt ni efterfrågar – men just nu själva inte bidrar till.
För de som vill lära sig mer om sakfrågorna och vad som kan göras kan jag tipsa om min och Aaron Israelsons bok ”Vi kallar dem tiggare”