Peter Santesson menar i sin recension (nåja) av Migrationens kraft att det som sker i migrationsdebatten i Sverige bara handlar om sysselsättningsgapet, som om Sverigedemokraterna skulle vara resultatet av en misslyckad AMS-politik, som om islamofobin handlade om arbetsmarknadsstatistik, som om rasisterna skulle sluta oja sig om ”mångkultur” om ”babbarna” bara jobbade. Det är en alldeles för enkel förklaring. Det finns länder, som Ungern och Grekland, där utrikes födda har högre sysselsättningsgrad än inrikes födda, men som ändå har fascister i parlamentet. Det som sker i Europa, och som med undantag för Ny Demokrati dröjde innan det kom till Sverige, är något annat.
Santesson antyder vidare att vi kommer med dubbla budskap i frågan om löner, eftersom vi hävdar att forskning på europeiska förhållanden visat att invandring inte leder till något starkt tryck nedåt på inföddas löner samtidigt som vi vill sänka bidragen och reformera konfliktreglerna på arbetsmarknaden så att det uppstår en arbetsmarknad med lägre löner än idag.
Frågan om det blir tryck nedåt på lönerna för de infödda avgörs av flera faktorer. Den ena är om arbetsmarknaden tillåter löneflexibilitet, vilket inte är fallet i Sverige. Den andra är om de nyanlända främst kompletterar eller konkurrerar med den existerande arbetskraften. I Sverige har vi stor invandring från länder med mycket lägre levnadsstandard, utbildningsnivå och humankapital – som vi ska se senare är inkomstskillnaderna mellan Sverige och de stora sändarländerna gigantiska. Här handlar det därför mer om att skapa en helt ny arbetsmarknad med nya sysselsättningsmöjligheter med lägre löner än idag. Det innebär att den nya arbetskraften primärt kompletterar den inhemska, inte konkurrerar med den. Därför kommer sådana reformer inte att leda till lägre löner för de infödda.
Santesson undrar sedan varför vi inte går hela vägen ut, och i stället uppvisar försiktighet när det gäller reformer som öppnar upp arbetsmarknaden, samt att vi avvisar alla negativa konsekvenser.
Men det gör vi inte. Santesson skriver ju själv om hur vi diskuterar ökade inkomstskillnader inom Sveriges gränser. Faktum är att han ägnar en stor del av sin text åt den frågan. Vi är nämligen mycket tydliga med att det finns en avvägning att göra mellan små inkomstskillnader å ena sidan, och öppna gränser å den andra. Vi skriver att vi två kan tänka oss att gå ganska långt åt det hållet, medan någon som är mer känslig för ökade inkomstskillnader får ta det varligare. Och det gör vi för att vi är medvetna om att många har svårare än vi för ökade inkomstskillnader i Sverige. Vi vet att vi är i en åsiktsmässig minoritet i denna fråga. Det är väl inget konstigt med det?
Det blir också komiskt när Santesson anklagar oss för att dels vara för försiktiga med tanke på folkviljan, och samtidigt strunta i folkviljan.
Santesson varnar för att släppa fram ”regelrätt fattigdom”. Och så citerar han en text som inte är en del av boken, utan en artikel som jag skrivit själv. Att den inte har exakt samma budskap som boken beror på just det. (Det är väl ingen överraskning för någon som känner till Johan och mig att jag är mer drastiskt lagd än han). Den texten handlar om hur det finns de som tycker att flyktingmottagandet blir för dyrt. Då hävdar jag att vi inte kan låta människor dö av våld från en galen diktator bara för att vi inte vill se ökade inkomstskillnader inom våra gränser. Då är det bättre att låta människor leva här med samma levnadsstandard som de hade i hemlandet, men rädda dem undan döden.
Låg mig stanna kvar vid frågan om fattigdom, för det är det som är pudelns kärna. Jag tror att en del av oförståelsen för integrationsutmaningen beror på att människor inte riktigt känner till hur livssituationen för globalt fattiga människor ser ut. En somalier tjänar i snitt drygt 450 kronor i månaden. En irakier tjänar drygt 2 600 och en iranier drygt 3 400 i månaden osv.
*Källa: CIA World Factbook. Omräkningen till kronor har jag gjort genom att ta den vanliga växelkursen mellan dollarn och kronan och sedan multiplicerat med Sveriges PPP-faktor på 1,4, för att det ska återspegla de högre svenska priserna.Omräkningen till kronor har jag gjort genom att ta den vanliga växelkursen mellan dollarn och kronan och sedan multiplicerat med Sveriges PPP-faktor på 1,4, för att det ska återspegla de högre svenska priserna.
Dessa skattningar är skakiga, av många olika skäl. Men de ger ändå en fingervisning på hur stora inkomstskillnaderna är mellan dessa länder och Sverige. Och även om jag inte vet hur de sociala skyddsnäten ser ut i Irak har jag svårt att tänka mig att motsvarande socialbidragsnivån ligger över 1 000 kronor, när snittinkomsten är 2 640 kronor.
Vinsterna av att flytta från ett mycket fattigt land till ett mycket rikt är ofattbart stora. Som vi visar i boken skulle snittinvånaren i Afrika söder om Sahara femdubbla sin levnadsstandard om hen flyttade till Sverige för ett jobb med en lön som motsvarar det vi kallar existensminimum. Även med hälften av existensminimum skulle flytten alltså innebära en välfärdsförbättring på 250 procent. Snittinkomsten i Sverige är mellan 60 och 70 gånger högre än i Somalia. Enligt Global Commission on Migration tjänar en migrant som flyttar från ett fattigt till ett rikt ofta 20 eller 30 gånger mer i det nya landet. Enligt UNDP multiplicerar en migrant som flyttar från ett land med låg mänsklig utveckling (”low human development”) till ett land med hög mänsklig utveckling sin inkomst i snitt 15 gånger, fördubblar skolgången och minskar barnadödligheten 16 gånger.
För de flesta svenskar är det ett ofattbart fattigt liv att ha 450 kronor i månaden att röra sig på. Det går inte att överleva, skulle många säkert påstå, och särskilt inte i Sverige. (Minns att siffrorna är köpkraftsjusterade och alltså utgår ifrån vad man skulle kunna köpa i USA för 600 dollar om året, eller 50 dollar i månaden och detta sedan är omräknat till svenska förhållanden. Eftersom priserna är högre i Sverige än i USA så blir det något mer i kronor än om man bara tar växelkursen rakt av).
Hur går det till? Den absoluta majoriteten av inkomsten går åt till att köpa kolhydrater. En vuxen man behöver cirka 2200-2800 kalorier per dag, beroende på hur mycket han anstränger sig fysiskt. Låt oss för enkelhetens skull räkna med 2 500 kalorier.
Låt oss se hur det skulle gå till i Sverige, med 450 kronor. Det billigaste sättet att få i sig kolhydrater torde vara att äta ris. Ett kilo ris innehåller ungefär 3 500 kalorier. För att få i dig 2 500 kalorier måste du alltså äta 0,7 kilo ris. Du behöver således 21 kilo ris i månaden. En snabb googling ger vid handen att det lägsta kilopriset på ris i svenska matvaruaffärer är 15 kronor. Den sammanlagda månadskostnaden för kolhydrater blir således 315 kronor. Det går alltså att överleva på 450 kronor i Sverige, precis som det går att överleva på motsvarande inkomst i Somalia.
Faktum är att det inte bara går att överleva, utan det är vardag för miljarder människor. Enligt världsbanken finns det 1,4 miljarder människor som lever på högst 1,25 köpkraftsjusterade dollar om dagen. Och ytterligare någon miljard lever på det dubbla, det vill säga knappt 20 kronor om dagen, med svenska priser.
Om den rika världen skulle ge dessa människor möjlighet att leva och arbeta här för exempelvis 100 kronor om dagen (3 000 kronor i månaden) skulle de alltså få det fem gånger bättre. Ökningen av mänsklig välfärd är enorm. Människor som flyttar från en dålig institutionell miljö med låg teknisk nivå till en god institutionell miljö med hög teknisk nivå kommer att vara mer produktiva än i ursprungslandet, men mindre produktiva än de infödda. Dessutom skulle de leva i en liberal demokrati med rättsstat med allt vad det innebär.
Det som sker när människor rör sig över jorden är att de globala inkomstskillnaderna tränger in genom våra gränser. Anders Bolling beskrev det fint på Framstegsbloggen häromdagen, som att vi ”har världens orättvisor in på knuten.” Man kan föra ett NIMBY-resonemang och säga att man inte bryr sig om dessa skillnader så länge man ”slipper se skiten”. Men det är många gånger bättre att bo i en kåkstad i utkanten av Stockholm än i utkanten av Mogadishu.
Det är också viktigt att komma ihåg att diskussionen handlar om ingångslöner. Invandrare kommer med tiden att bygga upp ett humankapital anpassat till svenska förhållanden som ger högre lön.
Santesson klagar på att boken inte innehåller några förslag på konkreta reformer, vare sig när det gäller mer öppna gränser eller när det gäller att sluta sysselsättningsgapet. Det är klart att reformförslagen är magra. Boken handlar nämligen inte om hur vi löser integrationen, utan den är just det som Santesson skriver: en stridsskrift för öppna gränser.
Jag (och Johan) har arbetat med opinionsbildning många år. Jag har skrivit sex böcker. Inte i någon av dessa tror jag att jag har kommit med konkreta, omedelbart genomförbara reformförslag. Jag jobbar inte så. Dels är det tråkigt, dels ogillar jag social ingenjörskonst och dels tror jag inte det är den mest effektiva formen av opinionsbildning. Jag tror i stället att det mest effektiva sättet att som fri författare och debattör påverka opinionen är att lyfta fram fakta, andra perspektiv och att väcka tankar om grundläggande idéer. Det var inte genom att lägga fram procentsatser i lagtext som vi förvandlade DRR-Sverige till ett av västvärldens bästa länder, utan genom att med idogt arbete om principer få till ett annat paradigm, ett helt annat samhälle. Att avfärda en bok om en idé eller en princip med att den inte innehåller några konkreta reformförslag är som att klaga på att ett päron inte smakar apelsin.
Det är dock lustigt att en anställd vid näringslivets tankesmedja anser att frågor som Svenskt Näringsliv med företrädare drivit i decennier – som förändrade konfliktregler och ökad lönespridning – är så samhällsomstörtande att de utmanar det sociala kontraktet. Och att dessa frågor är så omöjliga att de kan användas för att hålla människor ute. Det är en argumentation som ligger väldigt nära den man hör från LO-ombudsmän.
Det handlar inte om att använda invandringen för att bryta upp ”den svenska modellen”. Den behöver nämligen förändras ändå. Alla outsiders förlorar på den, som den andra stora utanförskapsgruppen: inrikes födda ungdomar.
Santesson skriver inte vad han egentligen tycker, utan tassar som katten kring het gröt. Han har därmed bidragit till att skapa en diskussion som utgår från att man hela tiden ska anpassa sig efter vad som är möjligt att göra. Trots att det primära uppdraget för oss som inte söker väljarnas stöd är att göra det politiskt omöjliga möjligt. Det blir svårt om man inte vet vad som är rätt och vad som är fel, eller vilket håll man ska försöka påverka. Då lämnar man walk-over i den diskussionen.
Till sist: det handlar om värderingar och om människosyn. Antingen små inkomstskillnader i Sverige, eller tusentals människor som slipper dö av bomber. För mig är det ett enkelt val.
Fredrik Segerfeldt, migro