Vad är skillnaden mellan fri invandring och fri rörlighet? Ingenting egentligen, förutom att begreppen tycks utlösa helt olika reaktioner. När någon talar om fri invandring hörs direkt en klagosång om hur orealistisk och världsfrånvänd en sådan idé är. Det talas om hur vi måste förhålla oss till sakernas tillstånd, och hur vi ska ha en flykting- och migrationspolitik som utgår “från verkligheten”. Men då någon talar om fri rörlighet hörs andra tongångar. Det begreppet har en helt annan laddning.
Som europaparlamentariker tänker jag direkt på EU:s fyra friheter: fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Inom EU tar de flesta av oss dessa friheter för givna. Att bli stoppad och förvägrad inresa till Italien under bilsemestern skulle vi snarast uppfatta som kränkande. Vi har blivit så vana vid idén om fri rörlighet inom EU att allt som kan tänkas hota den gör oss väldigt upprörda.
I Sverige går traditionen om fri rörlighet och öppna gränser längre tillbaka än så. För ett land som byggt sitt välstånd på export har öppenhet varit avgörande. Vi gick också med i EU för att vi ville vara delaktiga i utvecklingen av ett gränslöst Europa. Det är åtminstone så jag ser på mitt eget uppdrag: att arbeta för öppna gränser och för rivna murar. Ett sådant Europa ansågs en gång i tiden vara helt orealistiskt. I dag är vi i vissa avseenden redan där, och i andra avseenden är det den självklara målbilden.
Men världen är större än Europa, och jag skulle vilja dra en parallell till internationell frihandel. Det är idag en väldigt vedertagen idé att frihandel mellan världens länder gynnar ekonomisk utveckling för alla. Med minskade tullar och hinder för handel ökar volymerna och omsättningen, samtidigt som specialisering, konkurrens och innovation främjas.
Motståndet mot frihandel handlar inte längre om någon ekonomisk teori som sjunger tullens och kvotens lov, utan om praktiska hinder, särintressen och en ovilja till omställning. Jordbruksvaror, textilprodukter och elektronik – det finns alltid något land som önskar sig särbehandling för att “skydda” en viss industri. Och det finns säkerhetskrav, hygienkrav och en uppsjö regleringar och bestämmelser som gör det svårt att träffa överenskommelser mellan länder. Men oavsett dessa problem – själva ambitionen och målsättningen med den internationella handelspolitiken är tydlig: handel ska bli lättare och tullarna ska sänkas.
Givetvis finns det vissa som motarbetar denna riktning – men de är i minoritet. Den stora och brett förankrade visionen om framtidens värld handlar om gränslöshet och internationalisering. Men borde inte denna framtidsvision gälla för något mer än tröjor, bilar och socker? Exempelvis människor? Borde det inte vara lika självklart – eller till och med mer – att också människor borde få röra sig fritt över gränserna och få ta del av denna gränslösa värld?
Egentligen tror jag att de allra flesta skulle skriva under på detta: en gränslös värld är det givna målet för framtiden. Men, tänker man kanske, det finns så många politiska problem med fri rörlighet för människor. Då får det väl vara så! Det finns politiska problem med alla politiska visioner, det hör liksom till saken. Men vi tar ändå avstamp i visionerna och låter dessa vägleda hur vi ser på problemen och hur vi formulerar praktiska lösningar. Varför köper så många idén om fullständig global frihandel och tullfrihet som ett ädelt politiskt mål, men avfärdar idén om fri rörlighet för människor som utopisk och ouppnåelig?
Det borde inte vara någon skillnad mellan hur man ser på de olika typerna av fri rörlighet. Vill man ha en gränslös värld så vill man, punkt. Att ta ställning för fri rörlighet för människor – för fri invandring – borde därför inte vara kontroversiellt alls. Det borde vara den givna utgångspunkten och ambitionen för alla som inte vill se en stängd och sluten värld. Hur vi sedan når dit och vilka lösningar vi behöver – det är vad diskussionen borde handla om.
Christofer Fjellner
Europaparlamentariker (M)