Först och främst, det jag skriver här är enbart mina egna tankar gällande ämnet och bör inte förknippas med min professionella position. Argumenten i artikeln skiljer sig mycket från den vetenskapliga filosofi jag följer i mitt dagliga arbete, då den till mestadels följer en empirisk-humanistisk ansats. Jag är medveten om att, given min sociala bakgrund och mitt etniska ursprung, mina upplevelser kring integration i Sverige och i USA kan skilja sig från andras.
Även om jag numera är bosatt i Toledo, Ohio, USA, försöker jag följa med i de politiska diskussionerna i Sverige via de konventiella och sociala medierna. Jag arbetar i en väldigt multikulturell arbetsmiljö där vi ofta delar erfarenheter och kunskap gällande varandras ursprungsländer. Notera här att jag gör ett medvetet val att kalla det ursprungslandet istället för hemländer, då ”hemland” reflektera var du känner dig hemma snarare än var du kommer ifrån. När jag beskriver svensk immigrations politik för mina kolleger och vänner här i USA blir de mer än ofta överraskade av hur Sveriges generösa system och socialistiska politik inte tycks leda till ökad integration bland immigranter. Mitt svar blir ofta: ”jag tror det har att göra med svenskarnas förhållningssätt till immigranter”.
Säga vad man vill om sociala medier, men det är en god källa för åsikter. Jag skulle vilja hävda att min ”vännerlista” på Facebook är ganska diversifierad (gällande inkomst, etniskt ursprung, utbildningsnivå, religion, etc.). Den här opinionsartikeln startade med att jag en morgon fick nog av statusuppdateringar och kommentarer om hur ”dåligt den svenska immigrations politiken fungerar” när det kommer till att integrera nytillkomna svenskar. En klassiker som ofta kommer upp är att immigranter behöver ”integreras mera”. Att integrera betyder ”att sammansmälta till en helhet” eller ”att inordna som naturlig del (i viss helhet)”[1]. Givet Sveriges omfattande immigrationspolitik med svenska kurser, ekonomiska program, etc., tror jag inte att (mer) politiska eller ekonomiska medel är svaret på hur vi kan få nya svenskar att känna sig inkluderade i den här helheten, som en naturlig del av samhället. Detta är upp till oss som individer. Det behövs en attitydförändring, eller mer specifikt: en förändring i hur vi bemöter varandra.
För att förstärka mitt argument, låt mig göra en liten jämförelse och fråga er: Hur lång tid tror ni det tar för en immigrant som flyttar till USA att känna sig hemma (självklart varierar detta beroende på vart i USA du flyttar), att kalla sig amerikan, att få ”en känsla” för landet och därmed ett incitament att bidrag till samhället och ekonomin? Vad tror ni motsvarande tid är i Sverige? Längre eller kortare, givet samma ursprungsland? Vilket land tror ni har mer statlig involvering i integrationsprocessen?
Sedan jag flyttade hit till Toledo för lite mer än två år sedan har jag varit i kontakt med den amerikanska staten två gånger: för att få mitt socialsecurity- (person) nummer, och mitt körkort. Jag förstår att processen ser olika ut beroende på din situation, men vad jag förstår från andra nya amerikaner är att det inte överlag är mycket statlig involvering i din ”integrationsprocess”. Som sagt två år har jag varit här, och gissa vad? Som många andra som inte varit i det här landet mycket längre än mig själv känner jag mig redan hemma, som en naturlig del i samhället, som en värderad medlem – jag känner mig välkomnad. Jag känner mig inte som en främling, inte som en av ”dem”, utan som en del i ”vi”.
Detta har ingenting att göra med de vanliga människorna på de statliga kontoren, den bryska personalen i säkerhetskontrollen på flygplatsen eller den byråkratiska processen överlag. Det har att göra med människorna, att de pratar med mig, de hälsar, frågar med nyfikenhet vart min brytning härstammar ifrån, när kom jag hit, vad jag tycker om USA och hur jag trivs, och så vidare. De flesta väntar tålmodigt medan jag formulerar mina (till en början) brokiga meningar på engelska (som jag till skillnad från många andra fått möjligheten att studera sedan låg ålder). Att bli bra på ett språk handlar mycket om att få praktisera det, och hur ska våra nykomna svenskar kunna göra detta om ingen pratar med dem? Hur ska de lära sig svenska traditioner och sociala normer om de inte får möjlighet att interagera med etablerade svenskar på ett naturlig sätt?
Som nykomling i ett land är det inte ovanligt att känna sig osäker, vilsen och till viss del som en främling. Georg Simmel (1858-1918), en tysk sociology och filosof, elaborerar i sin bok ”The Stranger” kring definitionen och positionen av en främling: ”The Stranger is close to us, insofar as we feel between him and ourselves common features of a national, social, occupational, or generally human, nature. He is far from us, insofar as these common features extend beyond him or us, and connect us only because they connect a great many people”. Han skriver om främlingens objektiva position som gör honom till en värdefull del av samhället. Främlingen bringar ny kunskap, nya synsätt och därav möjligheter till förbättring och kreativitet. Därför är det ännu viktigare att de som redan är hemmastadda i ett land räcker ut en hand, välkomnar och inkluderar. För på den vägen uppfylls inte bara strävan efter integration, utan det ger också möjlighet till tillväxt. I korthet, mångkultur berikar.
Om vi tittar på mångkulturen i USA och tar mitt kvarter som ett exempel finns här människor med ursprung från jordens alla hörn. Har denna mångkultur på något sätt hotat den amerikanska kulturen? Ofta påpekas det att amerikanarna inte har någon kultur. Detta är ett vanligt missförstånd, för de har seder och traditioner och är överlag väldigt inkluderande i dessa. Om jag till exempel tittar runt på mig och mina klasskamrater som också är från andra länder i grunden, firar vi nästan alla dessa högtider, ofta tillsammans med amerikanska familjer som bjudit in oss till att delta. Samtidigt behåller många nytillkomna amerikanare även traditioner från sitt hemland, men detta hindrar dem inte ifrån att fira nya och dela med sig utav sina, inte heller påverkar det hur etablerade amerikaner firar sina. Detta är för mig integration, att människor pratar med dig, ställer frågor, bjuder hem dig, låter dig ta del av deras kultur och samtidigt accepterar (och kanske rentutav även tar del i) din.
För många av er läsare är säkerligen ovanstående text en självklarhet och sunt förnuft, men jag tror att det uppenbara och självklara alltför ofta glöms bort i diskussioner kring integration. Min slutsats på detta argument är att sann integration har lite med politik att göra. Sann integration sker genom möten och social interaktion, så för de svenskar som tycker att integrationsprocessen är bristfällig: det är endast ni som kan göra någonting åt det, staten har gjort sin del. Denna text kan säkerligen uppfattas som en hyllning till USA. Så är dock inte fallet. USA har många brister i sitt politiska och socioekonomiska system, men jag tror svenskarna har ett och annat att lära från den amerikanska kulturen när det kommer till hur vi bemöter och tar tillvara på ”främlingar”.
Isabelle Nilsson
Doktorand i Spatially Integrated Social Science (SISS) vid The University of Toledo, Ohio, USA. Arbetar även som lärar- och forskningsassistent vid samma universitet.
Innehar en MA i Nationalekonomi från The University of Toledo och en MSc i Nationalekonomi från Luleå Tekniska Universitet.
[1] Se svenska national encyklopedin.