Missuppfattning att äganderätten behöver staten

Vad är en gräns? Det är ett begrepp med många betydelser. Man talar exempelvis om gränslösa människor. Det vill säga personer som är hämningslösa, som kan hitta på lite vad som helst. Det är visserligen uppfriskande med tokigheter. Men samtidigt vet vi att mänsklig samvaro kräver hänsyn. Man kan inte hitta på vad som helst om man vill ha några vänner eller en familj. Det innebär att gränser är en nödvändighet för människan som social varelse.

Å andra sidan vill vi inte heller leva omringade av enbart hämmade människor, sådana som – under trycket från omgivningen – inte vågar företa sig någonting. En massa onödiga hinder och barriärer som minskar vår handlingsfrihet gör livet torftigare än det annars skulle vara.

Denna tudelade, för att inte säga ambivalenta, syn på gränser återfinns inte bara när det gäller de osynliga regler som styr människors sociala beteende, utan även när det gäller påtagliga gränser i den fysiska världen. Det vi tänker på då är oftast de streck i marken som markerar var en nationalstats territorium börjar och slutar. Det är innanför dessa streck ett visst våldsmonopol råder, och vid denna gräns kontrollerar detta monopol flödet av människor.

Detta bruk har historiska rötter. I feodalsamhället var människor tvungna att bära dokument som angav deras namn och hemhörighet. De var bundna vid en viss jord, i träldom, och hade inte rätt att lämna den.

På samma sätt restes Berlinmuren för att hålla människor inne. Övermakten, som alltid hade våld och hot om våld som underliggande argument, ansåg sig ha rätten att förhindra människor att flytta. Partibossarna och adelsmännen förenas på så sätt i kontrollen av rörlighet utåt.

I mellankrigstidens nationalistiska rus sågs det ofta som lite misstänkt att vilja lämna landet. Då var gränsen – exitbarriären – främst inte fysisk utan social. Numera betraktar vi dock emigranter som högst lite spännande. Vi som lever i liberala demokratier tycker att det är naturligt att det endast är flödet inåt som staten har rätt att kontrollera.

Det fanns dock en period, under den liberala guldålder som rådde i Europa från mitten av 1800-talet fram till ungefär första världskriget, då det sågs som en mänsklig rättighet att röra sig över nationsgränser. Att det var en lika naturlig rätt för en människa att ta sig in i ett land som det var att ta sig ut ur det.

Men så är alltså inte längre fallet. Även om vi vant oss vid Schengensamarbetets inomeuropeiska fria rörlighet ser vi inte med skepsis på de uniformerade och beväpnade personer som hindrar människor från att ta sig in över unionens yttre gränser. Från riddarborgen via Östberlin och den befästa nationalstaten till det europeiska fortet. Det är samma kontroll av människors rörlighet. Det är bara riktningen som skiljer sig åt.

Frågan är hur vi ska se på dessa gränser. Hur kom de till? Vilken legitimitet har de? Och ur vilket normativt perspektiv ska vi betrakta dem?

Det finns de som menar att man inte bara kan, utan till och med bör, se nationsgränser som en konsekvens av den privata äganderätten, och att de därför bör ha samma legitimitet som exempelvis tomtgränser. Ur detta perspektiv är det inte mer naturligt att stater förhindrar människor att bosätta sig på deras territorium än det är att människor får hindra andra från att vistas på deras tomt.

Ur samma perspektiv kan man också se den privata äganderätten till mark som dramats ärkeskurk. Det var när vi började stycka upp land som vi kastades ut ur Edens lustgård. Jean-Jacques Rousseaus ädle vilde hade minsann inga staket. Civilisationen blir då ett bett i kunskapens frukt, syndafallet.

Jag tror detta är en missuppfattning, när det gäller synen på både människans urtillstånd och på nationalstatens tillkomst. Vi börjar med den förra frågan.

Vad menar vi egentligen med prefixet ”ur” i begreppet urtillstånd? Det har att göra med den ursprungliga och naturliga människan. Man får ofta intrycket att det finns en uppfattning om att så som vi lever för ögonblicket på något sätt är degenererat, att vi vantrivs i kulturen och att våra liv egentligen borde se annorlunda ut. Det är ingen ny idé utan den fanns uppenbarligen redan under Rousseaus 1700-tal.

Det är dock svårt att se vad eller vem den naturliga urmänniskan var. Idag skulle vi aldrig ta ordet ”ädel vilde” i vår mun. I stället talar vi om konflikten mellan natur och kultur. Men exakt när i vår historia var vi tillräckligt naturliga? Och när gick det fel?

Var det när vi blev bofasta, i enlighet med resonemanget om äganderätten ovan? Eller var det när vi började använda redskap och eld? Eller var det när vi lämnade Afrika? Eller när vi blev homo sapiens? När exakt var vi tillräckligt ociviliserade för att vara just ursprungliga eller naturliga?

Låt oss börja bakifrån. Den som sett en flock med schimpanser försvara sitt territorium mot en annan flock inser ganska snart att det inte krävs någon odlad mark eller några staket för att det ska finnas gränser. Faktum är att de flesta djur som liknar oss är territoriella och försvarar sina revir, ofta med livet som insats. Tillgången till ett revir är ofta en förutsättning för överlevnad.

Det är också svårt att tänka sig att grupper av jägare-samlare såg på jorden och dess resurser som någon slags allmänning, och inte de skulle ha försvarat byten eller växter mot konkurrenter, må dessa sedan varit människor eller andra djur.

Min poäng är naturligtvis inte att människan är en schimpans, utan att idén om vårt urtillstånd är vag och godtycklig. Och att uppfattningen om att en viss grupp anser sig ha rätt till en viss mark inte nödvändigtvis har med en bofast livsstil och privat äganderätt att göra.

Men visst är det så att när människan blev bofast blev gränserna tydligare. När vi började odla en viss mark fick vi starkare incitament att skydda just denna mark, eftersom vi satsat både arbete och kapital just där. Det är investeringar som gör det dyrare för en bofast än för en jägare-samlare att dra vidare till ny mark.

Den ekonomisk-historiska forskningen har grundligen undersökt denna fråga. Numera betonar forskarna att det som avgör om en ekonomi utvecklas eller inte är dess institutioner. Med institutioner menas de regler som styr människors beteende. Och eftersom utveckling är summan av människors beteende avgörs utvecklingen av de incitamentsstrukturer som styr detta beteende. Institutioner både utgör och skapar således incitamenten.

Det är här äganderätten kommer in. Vetskapen om att man har laglig rätt och möjlighet att behålla sin egendom är det som får människan att skapa nytta bortom överlevnad, att genom investeringar förbättra sitt liv. Utan äganderätten hade vi alltså inte tagit steget från jägare-samlarens ur-hand-i-mun-tillvaro till dagens civilisation.

En förutsättning för äganderätt är gränser. Utan möjlighet att markera var en bit mark börjar och slutar, och utan möjlighet att kontrollera denna mark, kan någon reell äganderätt inte vara möjlig.n Även om det i historien förekommit olika former av kommunitärt ägande, och även om arvsrätten visar att det inte handlar om ren atomism, står den enskilde ändå i centrum för äganderätten.

Men även i våra moderna, utvecklade samhällen finns det en rad olika former av kollektivt ägande. Det ser vi i alltifrån bostadsrättsföreningar till aktiebolag. Frågan är då om vi ska se nationalstater som klubbar av samma sort som dessa föreningar, och om nationalstatens gränser då bör ha samma legitimitet som exempelvis en bostadsrättsförenings?

Går det över huvud taget att få ihop den privata äganderätten med den fria rörligheten för människor över nationsgränser, vilket leder oss in på fråga nummer två, om statens tillblivelse och synen på staten som konstruktion.

Är staten en klubb eller en förening, en naturlig vidareutveckling av mänskliga kollektiv som familj, stam eller klan, eller är den en efterträdare till feodalstaten? Om det förra stämmer måste statens gränser ses som legitima. Om den senare uppfattningen är mer korrekt bör nationsgränser ses som mindre legitima.

Enligt teorier om det sociala kontraktet är en stat en sammanslutning som människor valt att bilda. De har aktivt beslutat att leva tillsammans och att upprätta en stat för att skydda sig själva och varandra, med gemensamma regler och en ordningsmakt som upprätthåller dessa regler. Enligt detta synsätt är nationsgränser att betrakta som lika naturliga och legitima som ett staket runt en privat tomt. Den beväpnade gränsvakten blir lika självklar som att vi ringer polisen om någon främling bestämmer sig för att tälta i vår trädgård.

Det finns dock en stark faktor som talar emot denna syn på staten. Alla de sorters föreningar vi har använt som liknelser – äktenskapet, bostadsrättsföreningen eller aktiebolaget – är associationer man ingår genom frivilliga val. Det krävs en aktiv handling att gifta sig, köpa en lägenhet eller en aktie. Det är ingenting som sker automatiskt.

Att bli medborgare i en stat, däremot, kräver ingen sådan handling. Det sker automatiskt när man föds på statens territorium. Ingen har frågat mig om jag vill vara med i klubben Sverige. Jag har inte skrivit på något papper om det. Faktum är att om jag vill befinna mig i Sverige har jag inte något annat val än att följa de lagar och regler som gäller. Den enda möjligheten till exit är geografisk, att flytta från territoriet.

Därför går det inte att se staten som en förening eller en klubb. Snarare är den att betrakta som efterträdare till de feodala strukturer som syftade till att kontrollera och exploatera oss. Visserligen har vi numera, efter århundranden av kamp, lyckats få rätten att styra över oss själva, som kollektiv om än inte som individer. Despotin har ersatts av demokratin. Men det är fortfarande så att vi blir kollektivanslutna till staten, ungefär som vi tidigare blev till stammen eller klanen, något vi numera inte accepterar som grund för särbehandling.

Det finns alltså skäl att likna nationalstatens gränser mer vid feodalstatens, än vid bostadsrättsföreningens. Vilket reser allvarliga frågor om dessa gränsers legitimitet. Tänk om de egentligen är lika illegitima som Berlinmuren?