Diskussionerna efter europaparlamentsvalet har egentligen bara handlat om en sak: de högerextremas stora framgångar och att en ny era påbörjats i Europa. Nåväl. Så allvarligt är det faktiskt inte och i stora delar av Östeuropa backar de högerextrema dramatiskt och raderas ut i flera länder. Dessutom skiljer sig partierna som fått framgångar ganska mycket åt. Det är ganska långt mellan Dansk Folkeparti och Front National. En mer nyanserad insikt i vilka som gått fram, vilka som backat och hur dessa olika partier samverkar kommer ge oss en bättre inblick i vad som sker inom den europeiska politiken framöver.
Partierna inom den europeiska extremhögern kan lite grovt delas in i tre kategorier: högerextrema ej reformerade (Jobbik, Gyllene Gryning, NPD), högerextrema reformerade (Front National, Sverigedemokraterna) samt högerpopulister (Dansk Folkparti, UKIP, Kongres Nowej Prawicy). Dessa kategorier är givetvis inte politikens motsvarighet till vattentäta skott. De läcker en hel del och är föränderliga över tid.
Jag har blivit tillfrågad att dela med mig av några reflektioner om vad dessa partiers resultat får för den fria rörligheten inom unionen. På sikt kan det vara allvarliga. Men enskilt starka resultat för EU-kritiker i länder som Sverige och Danmark spelar inte stor roll så länge de inte får egen majoritet eller helt vänder på den politiska inriktningen i sina respektive länder.
Däremot finns det, och detta har vi redan sett i Storbritannien, en effekt varigenom starka resultat för EU-kritiska partier som UKIP accelererar en utveckling inom etablerade partier som Tories att bli mer kritiskt gentemot den fria rörligheten inom unionen. Detta kan även bli fallet med Frankrike och Front National. De tre tveklöst viktigaste länderna i unionen Storbritannien, Frankrike och Tyskland är helt avgörande för EU:s riktning. Om något eller flera länder i den här trojkan vill ändra inriktning på EU:s migrationspolitik då kommer resten av Europa bli tvunget att lydigt att följa efter. Stort ansvar vilar således på den socialdemokratiska och konservativa gruppen att inte tumma på en av unionens absolut främsta förtjänster: den fria rörligheten inom Europa.
Men hur stor är risken egentligen för att något händer med den fria rörligheten? För att materialisera ett konkret motstånd mot EU:s fria rörlighet, Schengens utformning och på sikt fördragen som reglerar den fria rörligheten måste dessa nya EU-kritiska krafter jobba väldigt hårt. Dels måste de uppnå enighet inom EFD-gruppen (eller EAF och möjligen ECR) för att kunna arbete koncentrerat för protektionism. Detta är enklare sagt än gjort. Minns när Italienska högerpopulister retade upp rumänerna i Storrumänska partiet genom att klaga på invandrare från öst. En konflikt som fick Storrumänska partiets ledamöter att lämna partigruppen. Det är relativt lätt att föreställa sig samma sak men den här gången mellan FN-ledamöter och några polska ledamöter från Korwin-Mikkes populistlibertarianska KNP. Det är alltså inte självklart att resultatet i EP-valet får någon konkret effekt på den praktiskt förda politiken. Tomma tunnor ni vet.
För att summera, om migrationen inom Europa på allvar ska hämmas behöver en eller flera av följande saker ske:
- UKIP lyckas helt vända opinionen i Storbritannien emot fri rörlighet inom Europa och framförallt mot EU generellt. Liberaldemokraterna är svaga inför det kommande valet, Labour hållet huvudet lågt och Tories hukar lydigt bakom UKIP för att undvika partiet som åderlåter dem på väljare.
- EFD-gruppen enas om att driva på för en migrationskritisk linje och att denna migrationskritiska linje dessutom tilltalar ledamöter från Tjeckien och Litauen.
- Något allvarligt sker inom EPP och/eller ECR-gruppen som gör att diskussioner om fri rörlighet blir aktuella som ett politiskt legitimt diskussionsområde. Detta förutsätter att någon på allvar vill diskutera revision av Lissabonfördraget eller omförhandling av Schengenavtalet.
I nuläget hänger alltså mycket på vad UKIP och Front National bestämmer sig för. Det och hur kommer konservativa partiers reaktion på dessa partiers framgångar att se ut. ALDE är så svagt i nuläget att det knappt spelar roll vad dessa medlemspartier gör i nuläget, det är ändå ingen som lyssnar på liberaldemokraterna i Storbritannien idag.
Så frågan är om de konservativa och socialdemokraterna kommer prioritera att attackera den fria rörligheten? Och blir konsekvensen dessa partier jamsar med i ren nervositet? Mycket är på spel de kommande åren.
Adam Cwejman är ansvarig för integrationsfrågor vid Timbro, riksdagskandidat och partistyrelseledamot för Folkpartiet och tidigare ordförande för Liberala ungdomsförbundet.