LIBERAL KOMMENTAR GOTLÄNNINGEN Allt utöver skyddet av de egna medborgarna är välgörenhet, menade historikern Lars Trägårdh i SR:s Studio Ett (13/10). Även Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus menar att den svenska välfärdsstaten bygger på ett samhällskontrakt, som riskerar att undergrävas av att flyktingar får en hemvist i Sverige (19/10).
Även om skyddet av flyktingar skulle vara moraliskt frivilligt är det inte frivilligt enligt de internationella lagar som Sverige är bundna vid. Men låt oss lägga lagen vid sidan och enbart betrakta det moraliska argumentet. Både Marteus och Trägårdh menar att vi har andra skyldigheter gentemot fattigpensionärer i Malmö än mot en flykting från Syrien. Så är det, men på vilka grunder?
Vi har olika skyldigheter till olika människor av en rad anledningar.
Att man behandlar människor olika betyder inte att man betraktar människor som olika mycket värda. Så länge man kan erbjuda en förklaring till varför man behandlar människor olika, och den är acceptabel för alla som står för allas lika värde, är olika behandling moraliskt försvarbart. Men vilken anledning skulle vi kunna ge en syrisk flykting för att inte erbjuda skydd?
Trägårdh och Marteus lyfter fram det så kallade samhällskontraktet som en sådan anledning. Eftersom vi arbetar och betalar skatt förtjänar vi vår välfärd. Samhällskontraktet har dock inget med förtjänst att göra. Vi ingår i kontraktet för att vi fötts här, av en slump, och för att staten tvingar oss.
Däremot kan man säga att om vi människor ska kunna ta hand om varandra är det mycket effektivare om vi organiserar oss i olika stater än om vi skulle ha en enda global världsstat. Det håller nog syrierna med om. När vi nu är organiserade på detta sätt måste vi också kunna lita på att alla gör sin del och inte försöker fuska. Därav det fiktiva samhällskontraktet; löftet medborgare emellan att om jag betalar min skatt så betalar du din. Också det kan nog syrierna hålla med om.
Svensk välfärd är inte en mänsklig rättighet. Om man vill kan man inskränka invandrares ekonomiska och sociala rättigheter tills de har börjat bidra till samhället utan att kränka någons grundläggande rättigheter. Rätten till asyl är däremot en grundläggande rättighet.
Varför skulle en flyende syrier acceptera argumentet att det svenska samhällskontraktet, som enbart för med sig fördelar för svenskar, är en bra anledning till att hens grundläggande rättigheter inte skyddas? Om svenskars grundläggande rättigheter också hotades av flyktinginvandringen skulle de säkert förstå. Men att en av världens mest omfattande välfärdsstater får göra vissa besparingar, eller låna lite mer, eller höja skatten en aning, är inte skäl nog för att förneka syriska flyktingar grundläggande rättigheter. Inte heller, som Marteus skriver, om svenskar börjar känna sig ”undanknuffade”.
Det enda sättet att logiskt föra en sådan argumentation är att sätta den egna nationen före alla människors lika värde.
Artikeln publicerades i Gotlänningen