Migration är en mycket positiv företeelse. Människans rörlighet över gränser och mångfald är positivt, ur en lång rad perspektiv. Det ökar friheten och rörelseutrymmet, ger ekonomiska vinster, höjer levnadsstandarden och bekämpar fattigdom och ger dessutom skydd till människor som riskerar död och förföljelse.
De allra flesta utrikes födda bidrar till svensk ekonomi genom sitt arbete, som anställd eller som företagare. 640 000 personer som är födda i ett annat land går varje vecka till sitt arbete. Nästan var sjätte person som jobbar i Sverige är född utomlands. Invandrare står bakom vart sjätte nystartat företag.
Samtidigt har Sverige problem när det gäller invandrares ställning på arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland utrikes födda är hela 15,9 procent, mot endast 6,4 procent bland inrikes födda. Sysselsättningsgraden bland inrikes födda är 67,2 procent, mot endast 57,3 procent bland utrikes födda.
Det inte är samma invandrare som är arbetslösa hela tiden. Det mesta av skillnaden mellan inrikes och utrikes föddas sysselsättning suddas ut med tiden. Den negativa arbetsmarknadsstatistiken förklaras i stället primärt av att gruppen invandrare fylls på och att det tar för lång tid för nyanlända att komma i arbete. Mediantiden från uppehållstillstånd till arbete är 7 år.
Den i debatten vanligaste förklaringen till integrationsproblemen är diskriminering. Att sådan förekommer är väl belagt. Men att det finns diskriminering innebär inte att det nödvändigtvis är huvudorsaken till utanförskapet på arbetsmarknaden. Tvärtom finns det ett antal tecken som tyder på att så inte är fallet.
Svenskar har mer positiva attityder till invandring och mindre rasism än jämförbara länder. Vår integrationspolitik klassas också i topp. Vidare har attityden till rasism och diskriminering blivit bättre genom åren.
Dessutom är skillnaden i sysselsättningsgrad mellan olika invandrargrupper mycket större än mellan utrikes och inrikes födda. Personer födda i Bosnien har hela åtta procentenheters högre sysselsättningsgrad än de som har angett födelselandet Jugoslavien. Det är osannolikt att denna förklaring skulle förklaras av skillnader i diskriminering. Däremot har bosnierna högre utbildningsnivå än jugoslaverna.
Missförstå nu inte detta resonemang. Det finns ingen anledning att inte göra allt vi kan för att motverka rasism i Sverige. Men vi får inte förledas av en högljudd opinion att tro att diskriminering skulle vara den huvudsakliga orsaken till att utrikes födda har det svårt på svensk arbetsmarknad. Då kommer vi inte att lösa integrationsproblemen.
Det mesta pekar i stället på att den främsta orsaken till integrationsproblemen är den extremt sammanpressade lönestrukturen. Sverige har högre lägstalöner och lägre andel låglönejobb än jämförbara länder. Många utrikes födda är helt enkelt inte tillräckligt produktiva för att bli lönsamma på arbetsmarknaden. Bland invandrare från de nio största icke-västliga sändarländerna är andelen med endast grundskoleutbildning mer än dubbelt så hög som bland inrikes födda. Bland somalier med endast förgymnasial utbildning är sysselsättningsgraden så låg som 18 procent.
Det gäller också att komma ihåg hur det ser ut i sändarländerna. Snittinkomsten i Somalia uppskattas till runt 450 kronor, köpkraftsjusterat. Andelen av invånarna som använder internet är en procent.
Förmodligen beror det stora problemet med integrationen på svensk arbetsmarknad således på följande: ett stort antal människor med kanske världens lägsta humankapital möter ett av världens rikaste och mest avancerade länder med mest sammanpressad lönestruktur.
Detta ska inte missförstås som ett argument att fortsatt flyktingmottagning kräver en avreglerad arbetsmarknad och ökad lönespridning. Mot bakgrund av uppgifterna om antalet döda i exempelvis Syrien ter sig frågan om tio procentenheters skillnad i sysselsättningsgrad i ett världens rikaste länder som ett mycket futtigt problem. Att rädda människor från krig och diktaturers förtryck är en moralisk uppgift som väger mycket tyngre än så.
Men det finns ändå anledning att fundera på om vi är redo att tillåta större inkomstskillnader, för att lösa den dåliga integrationen på arbetsmarknaden.
Ett jobb med lägre lön än vad som är tillåtet idag kan vara en viktig ingång till arbetsmarknaden. Man lär sig svenska snabbare, får värdefull arbetslivserfarenhet och ökar på sitt humankapital. Sedan kan man gå vidare till ett jobb med högre lön.
Det finns de som säger att Sverige inte ska konkurrera med låga löner. Det är dock osannolikt att det kommer att kunna uppstå några låglönejobb i den konkurrensutsatta industrin. Det är snarare i den inhemska tjänstenäringen sådana jobb skulle kunna tillåtas bli till.
Det lägsta tillåtna priset på arbete idag är mellan 22000 och 23000 kronor, inklusive sociala avgifter. Det är en utmaning att göra det möjligt för tusentals människor som inte är läs- och skrivkunniga och som är vana att tjäna drygt 450 kronor i månaden att producera så mycket.
Artikeln publicerades i SvD den 24/5 2013
Rapporten finns att ladda ner här
