Under 1800-talets tyska nationalromantik utvecklades tanken om att blod och jord tillsammans utgör grunden för en grupp människors etnicitet. Det som definierar en person är hennes genetiska släktskap och var hon är född.
Blut und Boden blev sedan grunden för den tyska Lebensraum-politiken. Blodet och jorden måste höra, sitta och passa ihop för att vi ska kunna leva i harmoni. Somliga delar av den europeiska landmassan hade visst något gemensamt med somliga germanska stammar, var tanken.
Uttrycket har starka beröringspunkter till de så aktuella frågorna om invandring, integration, nationell identitet och medborgarskap. Det finns fortfarande de som menar att etnicitet och jord hör ihop. Lyckligtvis är de dock ännu i minoritet, men de är numera representerade i landets lagstiftande församling.
En mer fruktbar användning av begreppet får man om kan byter ut ”och” mot ”eller” – Blut oder Boden – och kopplar det hela till frågan om medborgarskapet. Är det blod eller jord som ska avgöra en människas statliga tillhörighet?
Det kan tyckas som en perifer fråga, men är helt central för synen på staten. Är den ett förkroppsligande av en nation, eller ett politiskt uttryck för de människor som råkar leva på ett visst territorium? Är den god och naturlig, eller ett nödvändigt ont för att förhindra allas krig mot alla?
Idén om nationen som en naturlig och given företeelse går att ifrågasätta. Thomas Jefferson noterade att det var slumpen som avgjorde var en människa föddes. Det är också slumpen som gjorde mig som bleking till svensk i stället för dansk. Hade ett slag mellan två feodalherrar i 1600-talets Skåne fått annan utgång hade jag kunnat ta en Hof till lunch.
Gränserna, kategorierna och organisationerna är godtyckliga, mänskliga skapelser.
Det är något mycket mer sympatiskt med en stat som är baserad på en idé i stället för på en DNA-kod, eller en mystisk uppfattning om ett gemensamt förflutet. En nationell identitet som är inkluderande och välkomnande. Där alla som tillhör Boden också har rätt till medborgarskap, oberoende av deras Blut.
Det är därför jag håller med Per Wirtén när han på SVT Debatt menar att den amerikanska synen på medborgarskap är att föredra. En person som är född i Sverige bör automatiskt bli svensk medborgare, oberoende av om hennes föräldrar är födda i Svedala eller Tjotahejti. Då slipper vi också utvisa människor som aldrig har levt någon annanstans än i Sverige. Och vi skulle kunna släppa in många fler.
Men för att det ska bli möjligt måste vi inspireras av USA inte bara när det gäller medborgarskapet – utan även när det gäller synen på inkomstskillnader. Vår besatthet vid att skillnaderna ska vara så små som möjligt gör att såväl lägstalöner som bidrag är mycket höga, i ett internationellt perspektiv.
Eftersom de flesta som bor i fattiga länder som skulle vilja flytta till Sverige inte är tillräckligt produktiva för att nå upp till de lägsta lönenivåer som LO tillåter kan de inte komma hit. För de skulle hamna i bidragssystemen i stället. Och därför har vi inte öppna gränser.
Det är mycket synd. För även en lön som motsvarar svenskt existensminimum skulle innebära att genomsnittsafrikanen får det fem gånger bättre (och då är skillnaderna i pris redan inräknade). Den köpkraftsjusterade snittinkomsten i Sverige är 60 eller 70 gånger högre än i Somalia.
Sverige är inte längre en stat för en diffust definierad nordgermansk stam, utan en idé om rättsstat, öppenhet, individualism och utvecklingsoptimism. Det ska vi vara glada för. Och till en sådan idé bör alla som delar den vara välkomna. Även de som inte är produktiva.
Artikeln publicerades på SVT debatt den 28/2-2013
