Fredrik Segerfeldt på UD:s utvecklingsblogg: Ökad migration borde bli ett av FN:s nya utvecklingsmål

Ett av de största problemen med utvecklingspolitik är att de flesta som är engagerade i frågan har som jobb att tjäna ett visst intresse eller en viss ideologi. Det gör att intellektuell öppenhet ofta får stå tillbaka till förmån för argument som debattörer har betalt för att föra fram. Det är därför en socialdemokrat kan påstå att fackföreningar är lösningen på världsfattigdomen och en Sida-chef måste tro att det går att samarbeta fram mänsklig välfärd med massmördande förtryckare.

Utvecklingspolitik handlar nästan alltid mycket mer om politik än om utveckling. Det är särskilt tydligt i det åttonde millenniemålet – på pappret ”ett internationellt partnerskap för utveckling”, men i praktiken ett volym-mål för biståndet. De flesta experter, förutom de som är allra mest kritiska respektive entusiastiska och de som har betalt för att hävda något annat, inser att bistånd är en bisak när det gäller utveckling. Det är varken den huvudsakliga lösningen eller det huvudsakliga problemet.

Mål åtta ger dessutom oförtjänt och destruktiv uppmärksamhet åt den falska världsbild som bygger på att utvecklingens nyckel finns i ”det internationella systemet” eller i ”nord”, i stället för i den politiska utvecklingen i fattiga länder. Det ger inte bara en felaktig intellektuell vägvisning, det skapar dessutom undanflykter åt dem som bär huvudansvaret för fattiga länders brist på utveckling: dessa länders ledare.  

I sin självbiografi Interventioner skriver Kofi Annan att afrikanska ledare drev en agenda om att ”kolonialismens ondska och givarländernas missgrepp [var] förklaringen till allt” och att denna retorik var deras ”redskap för att avleda människors uppmärksamhet så att de inte ställde krav på verkliga framsteg.”

Det betyder dock inte att det inte finns något vi i ”nord” kan göra för att bidra till att minska fattigdomen. Faktum är att det mest effektiva verktyg OECD-länderna har tillgång till över huvud taget inte finns med på agendan, förmodligen av politiska skäl. Det handlar nämligen om att öppna nationsgränserna för fattiga människor. Som jag och Johan Norberg visar i vår bok Migrationens kraft – Därför behöver vi öppna gränser, som publiceras idag, skulle helt fri migration världen över fördubbla världens BNP. Det är som att lägga till fyra nya USA till världsekonomin, varav det mesta skulle tillfalla världens fattiga.

Migrationens största vinnare är de som flyttar, som ofta ökar sina inkomster tiofalt eller mer. Fyra av fem haitier som någonsin har tagit sig ur fattigdom har gjort det genom att flytta till USA. Och det är inte bara när det gäller inkomster invandrare får det bättre. Tiotusentals spädbarns liv räddas varje år för att föräldrarna vandrar ut från ett fattigt land, och in i ett rikt. Dessutom får migranter oftast möjlighet att leva under större säkerhet och med bättre rättsstat än i ursprungslandet.

Även de som blir kvar tjänar på utvandringen. Viktigast är de pengar som migranterna skickar hem till nära och kära, så kallade remitteringar. År 2010 låg dessa på 440 miljarder dollar, mer än tre gånger så mycket som biståndet. Eftersom de inte kontrolleras av de fattiga ländernas regeringar undviker dessa överföringar dessutom många av det traditionella biståndets negativa effekter. Forskning visar att i ett land där remitteringarna ökar med tio procent per invånare minskar antalet människor i extrem fattigdom med 3,5 procent.

Helt fri migration är förmodligen omöjligt att få till stånd. Men även mindre ökningar av vandring från fattiga till rika länder kan få stora positiva utvecklingseffekter. Om OECD-länderna ökade invandringen med motsvarande tre procent av sin arbetskraft skulle vinsterna bli 356 miljarder dollar, nästan tre gånger så mycket som det globala biståndet.

Därför föreslår jag att Millenniemålens uppföljare – om vi nu ska fortsätta blanda ihop mål och medel – släpper besattheten vid bistånd som den rika världens främsta utvecklingsverktyg. I stället bör vi införa ett tydligt mål om kraftigt ökad migration, varför inte med motsvarande tre procent av OECD-ländernas arbetskraft. Om det nu är utveckling och fattigdomsbekämpning vi är ute efter, snarare än politik.

Artikle publicerades den 6/12 på UD:s blogg om utvecklingspolitik
 
 
This entry was posted in Migration. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *