Replik på Sanna Raymans svar till mig på Svenska Dagbladets ledarblogg den 25 augusti (scrolla ned en bit). Debatten handlar om kostnaderna för ökningen av flyktingmottagandet (se översikt här).
Sanna Rayman medger att kostnaden är mycket liten i förhållande till BNP. Anledningen till att jag tycker att det är viktigt att göra en sådan jämförelse är att flyktingmottagandet inte är vilken kostnad som helst. Det är ett moraliskt ansvar från Sveriges sida.
Om Kulturrådet hade begärt sex miljarder extra i snitt per år över de kommande fem åren hade inte Fredrik Reinfeldt bett svenskarna att öppna sina hjärtan. Han hade bett Kulturrådet att komma ner på jorden. Men för de flesta av oss är det inte ett alternativ att skicka tillbaka människor till Islamiska statens barbari.
I brist på bättre jämförelser kan man titta på USA under andra världskriget. 1944 spenderade USA 39 procent av BNP i extra försvarskostnader för att försvara friheten i Europa. Det ger perspektiv på Sveriges kostnader på 0,3 procent av BNP för att hantera den senaste händelseutvecklingen i Mellanöstern.
Sanna Rayman har inte längre någon stark åsikt om man bör summera kostnader över flera år. Hon hänvisar dock till att politiker brukar göra så. Men har inte Sanna Rayman högre ambitioner än att vara lika bra som politikerna i hur hon argumenterar?
Sanna Rayman har en tendens att tolka allt jag skriver som riktat mot henne personligen. Sanna Rayman har aldrig hävdat att vi inte har råd med en human flyktingpolitik. Men många andra har – med hänvisning till siffran 48 miljarder.
För att bemöta dem fortsätter jag att göra samma poäng som jag gjort hela tiden:
I ett tight budgetläge är det en utmaning för politikerna att finansiera denna kostnadsökning. Men Sverige som land har inga problem att bära denna kostnad.
Jacob Lundberg
Fotnot. Jag upprepar en viktig aspekt jag skrivit om tidigare: Debatten borde fokusera på hur man kan ändra reglerna så att flyktingar kommer in på arbetsmarknaden, snarare än hur stor kostnaden är med dagens regelverk.