En av anledningarna till att vi startade Migro var att vi kände att det höll på att ske en glidning i debatten kring invandring och integration. Allt fler krafter – personer och institutioner – anpassade sig till Sverigedemokraternas agenda, och började diskutera frågan ur ett problemperspektiv. Invandringen, och särskilt integrationen, framställs som ett problem som behöver en lösning.
För mig är de största problemen att det finns diktatorer som mördar sin egen befolkning, att det finns misslyckade stater som inte kan ge sina medborgare grundläggande trygghet och frihet från våld och att miljarder människor lever i fattigdom. Vi ser det i våldets Syrien, vi ser det i kaosets Somalia och vi ser det i stora delar av Afrika söder om Sahara.
Med fattigdom menar jag inte det som debattörer i Sverige lägger i begreppet, som handlar om att ropa efter ännu mindre inkomstskillnader i ett de länderna i världen med högst inkomstnivå och lägst inkomstskillnader. I stället talar jag om riktig fattigdom. Miljarder människor lever på en inkomstnivå motsvarande 15 kronor om dagen. Det är allt. Och det är justerat för skillnader i pris. De tjänar alltså under 500 spänn i månaden, och det ska räcka till mat, kläder, husrum och hygien.
Låt mig beskriva hur det fungerar: Du ägnar sex timmar om dagen åt att hämta ved och vatten, för att kunna laga mat. Resten av tiden passar du barn eller påtar på det lilla fält du odlar, alternativt säljer några frukter eller ett paket cigarretter på en marknad i en kåkstad. Du kan inte läsa, har aldrig haft någon anställning och ännu mindre drivit något företag. Du bor antingen i en lerhydda eller ett plåtskjul utan vatten eller el, och du sover på en tunn madrass på golvet, i ett rum du delar med sex andra personer. Lägg till detta Assads bombardemang av civila, med dödspatruller som går från dörr till dörr och avrättar kvinnor och barn.
I detta läge börjar allt fler röster höjas för att vi måste göra något åt problemet med att allt för många av dessa människor kommer till Sverige. Och flera av dessa röster är sådana som tidigare stått upp för öppna gränser, för skyldigheten att ge människor skydd från mördande tyranner och för det positiva i att ge människor möjlighet att skaffa sig en bättre ekonomisk framtid.
Expressens ledarsida har i flera decennier varit en sådan kraft. Men den politiska redaktören, Anna Dahlberg, har börjat glida även hon. I går skrev Dahlberg en lång text om hur många som kommer och vilken låg utbildningsnivå de har. Det är inte bara det att de inte kan läsa, de kan inte heller läsa klockan eller tolka skyltar. Och det är en jätteutmaning att få in dem på en arbetsmarknad som är utformad efter ett industrisamhälle med en arbetskraft med minst 11 års utbildning. Och sen kommer Dahlbergs nyckelmening:
”Förmodligen behöver man ompröva såväl storleken på flyktingmottagandet som hur integrationen ska fås att fungera bättre.”
Det chefen för Expressens ledarsida då säger är: ”Folk är för kassa för vårt fina system. Låt dem dö i bombanfall eller leva i misär, för här får de inte plats.”
Vi måste alltså begränsa invandringen, eftersom varje människa som kommer kostar en massa pengar. Men eftersom det handlar om att ge människor grundläggande skydd och eftersom många av dem kommer från en levnadsstandard vi inte ens kan föreställa oss, vore det då inte bättre att ta emot många fler men se till att de kostar mindre?
Låt oss ta de utgifter som går till flyktingmottagandet idag, och dela upp det på fem gånger fler personer. Låt oss vara tydliga med att man inte kommer till Sverige för att leva på välfärdsstaten, men man får rättsstatens skydd och möjlighet att försörja sig med eget arbete. Dra ned bidragen till ett minimum, kanske 1000 kronor i månaden. Människor kan då leva i trygghet, i frihet från våld och får ändå en levnadsstandard som är dubbelt så hög som den misär de flydde ifrån.
Låt framför allt människor själva göra valet. Vill ni komma hit, slippa våldet och få den trygghet som den svenska staten ger, men leva under förhållanden som i Sverige anses som knappa? I Anna Dahlbergs värld ska vi göra detta val åt dem. ”Tyvärr har vi inte råd med fler trerummare med el, vatten och kabel-tv samt bidrag på 10 000 till dig och din familj, så du får leva kvar i ditt skjul i Mogadishu.”
För något decennium sedan skrev Patrik Engellau, Bijan Fahimi och Thomas Gür boken Sveriges två gränser. Den yttre gränsen är nationsgränsen, den som med våld hindrar människor från att ta sig hit. Den inre gränsen är de hinder som gör det svårt för människor att ta sig in på arbetsmarknaden. Det handlar om bidrag som skapar svaga incitament att arbeta, om en arbetsrätt som gynnar de som har jobb på de arbetslösas bekostnad och om en lönebildning som gör det svårt för människor med lägre kvalifikationer att hitta ett jobb.
I stället för att göra den yttre gränsen ännu svårare att ta sig igenom, föreslår jag att vi i stället gör det lättare att ta sig igenom den inre.
Fredrik Segerfeldt
Det bästa,enligt mig,vore att helt och hållet avskaffa den yttre gränsen och sedan låta de människor som kommer hit – oavsett bevekelsegrund (flykt, asyl, fritt val för att förverkliga en dröm etc.) för sitt beslut att välja (även yttre tvång leder ju till slut fram till ett val) att ta sig hit – bedöma sina förutsättningar att lyckosamt tampas med den inre gränsen!?
Pingback: R.I.P. Migro 2012 – 4/3 2013 | Sverige är inte världens navel!