Biståndsminister Gunilla Carlsson sitter med i den panel som FN:s generalsekreterare har utsett för att ta fram uppföljarna till FN:s millenniemål. På ett stort panelmöte i Indonesien höll Carlsson nyligen ett tal om en fråga som är central för fattiga människor. Ungefär såhär lät det:
Precis som många av er kommer jag från ett handelsberoende land. Handel har varit en viktig del i det moderna Sveriges historia, i vårt välståndsbygge. Fallet Sverige är inte unikt. Att byta varor och tjänster över nationsgränser är en naturlig del av människans väsen.
Siffrorna talar för sig själva: De senaste tre decennierna har världsfattigdomen mer än halverats, samtidigt som världshandeln mångdubblats. Det är uppenbart att handeln har bidragit till att flera av millenniemålen nåtts.
Vår rapport bör därför tala om internationell handel, om att dra nytta av dess enorma utvecklingspotential och erkänna dess roll som möjliggörare. Det bör dock inte stå något om ökad handel eller om att riva hinder för rörlighet över gränserna.
Nej, så sa ministern naturligtvis inte. Men om du byter ut ”handel” mot ”migration” så är det ett nästan ordagrant utdrag. Carlsson åkte till Indonesien och höll ett delvis fantastiskt tal om migration som utvecklingsverktyg, utan att dra slutsatsen att det behövs mer migration. Det är som att handelsminister Ewa Björling skulle åkt till ett toppmöte i UNCTAD, hållit ett brandtal för handel som utvecklingsverktyg, och sedan pläderat mot ökad handel och mot ytterligare tullsänkningar. Det är obegripligt.
Enligt kärnmeningen i den svenska politiken för global utveckling ska politiken ”bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor”. Det finns inget bättre sätt att förbättra dessa levnadsvillkor än att flytta från ett fattigt förtryckarland till en rik demokrati. Så är det per definition.
Och det finns inget bättre sätt som vi som rika länder kan bidra till att skapa dessa förutsättningar än att riva ner hinder för sådan migration. Det största hindret är nämligen den uniformerade och beväpnade personal som vi har satt upp för att förhindra människor från att komma hit.
Det är nu ingen som påstår att Sverige ensamt kan lösa världsfattigdomen genom att släppa in alla här. Men forskning visar att om OECD-länderna ökade invandringen med motsvarande tre procent av arbetskraften skulle det generera vinster på 356 miljarder dollar, varav den absoluta merparten skulle tillfalla fattiga människor. Det ska jämföras med det globala biståndet som ligger på 133,5 miljarder, och vars nytta det finns stora skäl att ifrågasätta.
I sitt tal påpekar Carlsson att en flytt från ett fattigt till ett rikt land i snitt innebär en 15 gånger högre inkomst och 16 gånger lägre barnadödlighet. Våra gränser dödar. Jag hade därför hoppats (inte på riktigt, men nästan) på att ministern skulle föreslå att det nuvarande enprocentsmålet för biståndet skulle ersättas med ett treprocentsmål för migrationen.
När jag först såg att Gunilla Carlsson i sitt stora tal skulle fokusera på migration som utvecklingsverktyg blev jag så glad, så glad. Och merparten av talet var så bra, så bra. Men när jag sedan såg att hon inte drog några slutsatser blev jag så ledsen, så ledsen. En sådan försutten chans för världens fattiga.
Artiklen publicerades den 2 april i Frivärld
