Fredrik Segerfeldt: Mare nostrum blev Dödens hav

”Att fångas av havet”. Det var det folk verkade prata om i baren, på amerikansk college-engelska inne i hörnet, på högljudd och självsäker tyska framme vid disken och på stillsam franska precis bredvid oss, där tapastallrikarna tömdes i långsam takt.

Vi var i Tarifa, på Spaniens sydspets. Ett ställe dit ungdomar från hela världen vallfärdar för att få uppleva det lyckorus det innebär att på surfbrädor framdrivna av segel eller drakar forsa fram över de enorma vattenmassorna. Och för att sedan prata om ruset, och bättra på det med öl och en joint på stadens krogar.

Det finns också andra ungdomar som fångas av havet i Tarifa, eller snarare utanför. Som bokstavligen sveps med av vattenmassorna utan den kontroll som surfaren har. I stället sjunker de ner under ytan och drunknar. Dessa tenderar att vara mörkare i hyn än bargästerna, och skulle inte ha råd att köpa deras öl.

Tragedin i Lampedusa satte Döden på Medelhavet på agendan. Men olyckan var unik endast i så motto att drunkningarna var koncentrerade i tid och rum. Utanför Tarifa pågår sedan länge en humanitär katastrof av lika stora proportioner, men mera utdraget. I april var det 11 personer som togs av havet. I maj drunknade minst fem. Och i juni arresterades en man som gömt sig i en färjas propellerhus. Och så vidare, månad efter månad. Mellan 10 000 och 20 000 migranter bedöms ha dött i Gibraltar sund de senaste 25 åren.

Där sundet är som smalast är avståndet mellan Afrika och Europa endast 1,5 mil, ungefär lika långt som Öresundsbron. Från Marocko ser man tydligt vindkraftverken och byarna på den spanska sidan. Färjan över tar 35 minuter.

Men välfärdsmässigt är det en avgrund däremellan. Inkomsterna i Spanien är tio gånger högre än i Marocko, justerat för prisskillnaderna. Tyskar har det 27 gånger bättre än tchadier. Och dessutom lever de i frihet.

Dessa skillnader skapar ett enormt tryck. Viljan att ta sig till Europa är så stor att människor försöker ta sig över i uppblåsbara gummijollar. Efterfrågan på sådana är så hög i Marocko att priset är sex gånger högre än i Spanien. Och många har inte ens råd att köpa till riktiga åror. Det senaste är att migranterna använder plastflottar.

Att Medelhavet historiskt har varit ett enande vatten syns tydligt på bägge sidor. De drygt 750 åren av morisk närvaro på den iberiska halvön har satt sina spår i det mesta. Under halva 1900-talet var Marocko under fransk och spansk kontroll. Det finns baguetter i Tangers och couscous i Andalusien.

Det som en gång hette Mare nostrum, vårt hav, nu är en särskiljande vallgrav. Och en gravplats.

Fredrik Segerfeldt segerfeldt

This entry was posted in Debatt, Migration. Bookmark the permalink.