Nationalism som politisk idé bygger på att de som delar samma nationella identitet har vissa privilegier. Till exempel är det svenskarna som ytterst har rätt att helt bestämma hur många och vilka invandrare som ska få komma till Sverige. Detta synsätt fördes till exempel fram av Thomas Gür i lördagens SvD (2/2). Han menar att vi inte bara är ett antal människor inom vissa geografiska gränser, utan vi är dessutom del av den svenska nationen. Men varför ger denna idé om en nation svenskarna rätt att bestämma över om gränserna ska vara öppna eller inte?
Låt oss först vara på det klara med vad motsatsen till öppna gränser innebär. Det betyder att med våld ha rätt att utestänga, frihetsberöva och deportera människor från ett land. 2011 dog över 1500 personer när de försökte korsa medelhavet på flykt till Europa. Hur rättfärdigar vi att våra gränser inte hålls öppna för dessa människor?
Det nationalistiska synsätt som Gür förordar bygger oftast på två antaganden. Det första är att vår demokratiska väldfärdsstat bygger på en gemensam nationell identitet som gör oss mer solidariska med varandra. Det andra antagandet är att invandring kan utgöra ett hot mot denna nationella identitet. Nationalister drar därför slutsatsen att ett land kan stänga eller öppna sina gränser beroende på hur de upplever att det påverkar den nationella identiteten.
Ekonomisk och statsvetenskaplig forskning tycks tyda på att dessa två antaganden stämmer åtminstone delvis. Av principiella skäl bör vi dock ändå inte dra den slutsatsen nationalister drar. Och det finns alternativ till det nationalistiska synsättet. Preliminära resultat av min forskning, som består av djupintervjuer med svenska och brittiska medborgare, visar att många inte upplever den nationella identiteten som det kitt som håller samman det demokratiska välfärdssamhället. För vissa är det viktiga inte vem som bor i ett land eller vilken kultur de har, utan huruvida de bidrar till samhället eller inte. En ytterligare faktor som verkar vara vanlig i Sverige, är att lägga vikt på att institutionerna i samhället – systemet – är rättvisa och välskötta. De som tycker att institutionerna är viktigare än den nationella identiteten framstår dessutom som mer positiva till invandring.
Det är värt att beakta dessa alternativ därför att det nationalistiska synsättet brister på rent principiella grunder. Enligt detta synsätt måste den solidaritet som byggs mellan de som är födda i nationen Sverige skyddas genom att kontrollera invandringen. Det är dock märkligt varför svenskars gynsamma förhållande till varandra på något magiskt sätt ger dem rätt att utesluta andra ur den gemenskapen. Magin verkar komma ifrån idén om nationen. Tyvärr är denna idé enbart en myt. Nationer existerar inte förutom i våra medvetanden. Många känner starkt för sin nationella identitet och den har ett kulturellt värde. Men det är möjligt att gemensamt bestämma oss för att bygga våra samhällen på något annat, som rättvisa institutioner.
För det är en slump att vissa föds i Sverige och därför känner de mer solidaritet till andra svenskar. Det är bra för dem, för det gör det lättare för dem att upprätthålla den välfärdstat som också är mycket bra för dem. Varför ger detta dem rätt att utestänga andra, som inte råkar vara födda i Sverige? För att de har hittat på att det finns en nation som inte tål att andra kommer hit? Andra missgynnas genom att inte vara födda i Sverige, de missgynnas genom att svenskar inte känner samma solidaritet gentemot dem som de känner gentemot varandra och därför har de andra heller ingen rätt att komma hit och bli en del av gemenskapen. Snacka om otur.
Om det bästa argument som finns mot öppna gränser är att det skulle hota den solidaritet som finns mellan svenskar – det vill säga den solidaritet som redan gör att vi spenderar 99% av vår inkomst på oss själva och resterande på dem som inte har tillgång till rent vatten eller skolgång – då vill inte jag vara den som framför detta argument till de som riskerar sina liv för att korsa gränser. Gränser som slumpmässigt delar in världens befolkning i vinnare och förlorare i det lotteri vi faktiskt föds i, oavsett vilka myter om nationers existens vi intalar oss är sanna.
Clara Sandelind är doktorand i statsvetenskap vid the University of Sheffield, där hon forskar om nationalism och attityder till invandring.