”Ingen vågar ta i problemet.” ”Vi måste kunna diskutera frågan.”
Det är två vanliga fraser i invandrings- och integrationsdebatten. Jag har aldrig förstått någon av dem. Den första frasen förutsätter, ja kräver, att man accepterar utgångspunkten att vi har ett integrationsproblem som har skapats av invandring från människor från fattiga länder. Och att det perspektivet borde vara det dominerande. För mig är det ett mycket större problem att 1,4 miljarder människor lever på en tia om dan och att människor massakreras av galna mördare, än att en viss grupp människor som lever i Sverige är överrepresenterade i utanförskapsstatistiken. Den andra frasen utgår från att frågan om invandring och integration inte kan diskuteras, trots att det är en av de politiska frågor som förekommit allra mest i samhällsdebatten de senaste åren. Det frasen syftar till, och som formuleringen leder till, är att vi ska diskutera minskad invandring.
Det är en försåtlig debattteknik. För den som spelar med måste försvara status quo, mot en förändring som innebär mer gränser och minskad rörlighet. Det accepterar jag inte. Jag vill inte försvara status quo. Jag vill ha mycket mer migration, mycket mer invandring till Sverige och andra rika länder.
De som lipar över mörkläggning och PK-lögner menar egentligen inte att det inte får förekomma någon diskussion. De är bara frustrerade över att diskussionen inte förs på exakt deras premisser. Det är något helt annat. Så är det för oss andra. hela tiden. Eftersom olika människor har olika premisser. Bite it.